Män leder de flesta fackliga organisationerna. Män styr i näringslivet. Och män dominerar ­nyhetsflödet. Men i Arbetet ska kvinnor och män komma till tals lika mycket.

Det märks inte i varje nummer. Men sedan fem år tillbaka strävar Arbetet efter att lika många kvinnor som män ska komma till tals i tidningen. Och synas på bild. Om en viss gubbighet har präglat Arbetet (och tidigare LO-Tidningen), så ska den brytas.

Sedan 2009 räknar vi faktiskt, nummer för nummer, hur vi lever upp till kravet på balans mellan könen i vår rapportering. Varje kvinna och varje man som uttalar sig blir en pinne i statistiken, liksom varje kvinna och varje man som framträder på bild.

När vi summerade det första året skämdes vi. 63 procent av dem som hade kommit till tals 2009 var män, 37 procent kvinnor. Misslyckandet var allsidigt: Män dominerade i såväl nyhetsartiklar som reportage och intervjuer.

Sakta, sakta har vi sedan blivit bättre på att släppa fram kvinnorna. Men det går inte av sig självt. De fackliga organisationernas främsta företrädare är oftast män, samma sak gäller på arbetsgivarsidan, och det slår lätt igenom.

Först i början av 2014, då balans mellan könen blev en utgångspunkt i planeringen av varje nytt nummer, kom vi i närheten av att uppfylla kravet. Den första tredjedelen av året var 51 procent av dem som uttalade sig i Arbetet män, 49 procent kvinnor. För hela året gick det tyvärr sämre: Förhållandet blev 55–45. Men i enstaka nummer är könsfördelningen helt jämn. Och faktum är att kvinnor syntes på bild lika mycket som män under 2014.

Chefredaktör Johanna Kronlid, varför har Arbetet formulerat kravet att 50 procent kvinnor, 50 procent män ska komma till tals i tidningen?

– Det är ett självklart krav. Hälften av befolkningen är kvinnor. Vi kan inte ge en rättvis bild i vår bevakning om vi inte kör 50/50-spåret.

Både de fackliga organisationernas och arbetsgivarorganisationernas främsta företrädare är oftast män. Ska Arbetet undvika att tala med dem för att tidningen inte ska bli mansdominerad?

– Nej, naturligtvis inte. Men vi ändrade formuleringen för drygt ett år sedan, från ett mål på 50/50 till ett krav för att pressa oss själva att inte vara bekväma. Journalister skyller ofta på att makten och experterna är manliga. Men det går för det allra mesta att hitta kvinnor som har precis lika mycket viktigt att säga, om man letar lite.

Inom vilken tidshorisont ska kravet på könsbalans vara uppfyllt?

– Nu. Om ett år, 8 mars 2016, återkommer vi och berättar för er läsare hur det gått.

Vad händer om Arbetet inte uppfyller kravet?

– Då tar vi en allvarlig diskussion på redaktionen. Vi måste hitta nya metoder om vi misslyckas.

redaktionenattondemars

8 mars. Tillsammans ska Arbetets redaktion klara målet hälften kvinnor, hälften män i tidningen. Om ett år vet vi om vi lyckas. Foto: Jessica Gow