Efter att denna artikel publicerats har Acko Ankarberg Johansson dragit tillbaka sin kandidatur till partiledarposten.
Det betyder att den mitten/samförståndslinje som beskrivs i artikeln här nedan och som Acko Ankarberg Johansson stått för i stället representeras av partiledarkandidaten Jakob Forssmed, i dag partiets ekonomisk/politiska talesperson.
Det är dock klart att den värdekonservativa högerfalangens Ebba Busch Thor genom Ankarberg Johanssons avhopp ytterligare ökar sina chanser att bli ny ledare för Kristdemokraterna efter Göran Hägglund.
Martin Klepke
—–
Med mjukistofflorna på vandrar Kristdemokraterna in i slutspurten för att utse en ny partiledare efter Göran Hägglund.
Konfrontationen lyser med sin frånvaro, men ingen bör låta sig luras.
Sällan har valet av ny partiledare varit viktigare för ett partis fortsatta politiska kurs.
Efter att nomineringarna till ny partiledare avslutades igår kväll står det klart att endast två namn är riktigt heta, de relativt tidigt tippade förhandsfavoriterna Uppsalas kommunalråd Ebba Busch Thor och partisekreteraren Acko Ankarberg Johansson.
Ebba Busch Thor vaktar uppenbart sin tunga i de senaste intervjuerna och undviker numera de hårdföra konservativa utspel hon tidigare gjort sig känd för, men det är uppenbart att hon står för en mer uttalat värdekonservativ linje för Kristdemokraterna.
Det är dock för enkelt att säga att Busch Thor står för högerfalangen och Ankarberg Johansson för den vänstra. I stället finns en annan skiljelinje.
Acko Ankarberg Johanssons styrka är att hon kan fortsätta balansera allas viljor och retuschera de interna bråken, de bråk som kritikerna kallar partiets ständiga identitetskris.
Valet står alltså snarast mellan att ta ett steg till höger eller att fortsätta med lite både och.
Exemplen på partiets identitetskris är många. Bland annat när det gäller fäders ansvar, där Göran Hägglund strax före jul inom loppet av en halvtimme kunde ge två helt olika besked i Ekots lördagsintervju.
Det första var att pappamånader är bra för att fäder måste ta ansvar för barnen, det andra var att vårdnadsbidrag är bra eftersom ingen annan än familjen ska avgöra vem som ska ta hand om barnen.
Familjen eller samhället, nej eller ja till abort, samvetsklausul för barnmorskor, mödrars roll på arbetsmarknaden eller mödrars plats i hemmen?
Och nu senast, ska vi ta emot flyktingar eller inte?
Partiet är en ganska fascinerande blandning av nytt och gammalt, reaktionärt och framsynt, och mellan öppenhjärtigt och öppet rasistiskt.
De mest uttalade abortmotståndarna och sexualmoralisterna bildade för ett år sedan under buller och bång det nya partiet Kristna Värdepartiet.
Partiet hade aldrig som mål att komma in i riksdagen. Dess uttalade mening var i stället att dra Kristdemokraterna mer mot det högerkonservativa när det gäller synen på familj, sexualitet och samhälle.
Det lilla partiet Kristna Värdepartiet fick aldrig det inflytande man hoppats på, men deras åsikter finns tydligt representerade inom Kristdemokraterna, sida vid sida med förespråkare för en mer humanistisk syn på medmänniskor.
Att undvika att prata om alla dessa skarpa motsättningar blir i längden naturligtvis ohållbart.
Speciellt när nu också integrationsfrågan fångats in i debatten och fått partiets inre cirkel att anamma en hård och oförsonlig linje, enligt flera källor hårdare än vad den tidigare partiledaren Göran Hägglund ville.
Det kan vara ett tecken på att partiet ändå är på väg mot en mer konservativ och traditionell hållning.
Men det kan också vara en väckarklocka för medlemmar med lite mer av socialt patos.
Valet av ny partiledare betyder alltså mer än vem som ska företräda partiet. Det betyder också om vi ser högerlinjen blomma ut eller om partiets pragmatiska taktik kan fortleva.
