Irene Lindh, Magnus Ehrner, Johan Holmberg, Mattias Silvell och Anna Wallander i Vintersolstånd.  Foto:  Sören Vilks

Irene Lindh, Magnus Ehrner, Johan Holmberg, Mattias Silvell och Anna Wallander i Vintersolstånd. 
Foto: Sören Vilks

Som en blandning av Lars Norén och Sunes jul. Så har regissören Staffan Valdemar Holm beskrivit tyske dramatikern Roland Schimmelpfennigs nyskrivna pjäs Vintersolstånd, som hade urpremiär på Dramaten i januari.

Jag kommer snarare att tänka på Henrik Schyfferts och Fredrik Lindströms krogshowsuccé Ljust och fräscht. Pjäsen utspelar sig dagen före julafton i en stor sekelskifteslägenhet med dubbeldörrar, högt i tak och ”den perfekta blandningen” av Ikea, designklassiker och loppisfynd. Där bor Bettina och Albert, ett gift par i medelåldern. De är snygga, intellektuella och framgångsrika. Driver bokförlag, gör dokumentärfilmer och har väggar fyllda med böcker.

Så många förutsättningar för lycka, men naturligtvis är det tvärtom. Albert knaprar piller och vänstrar med en ung tjej på förlaget, Bettina flörtar med Alberts bäste vän och har anknytningsproblem med både sin mor och sin dotter.

Mormodern har på tågresan upp till julfirandet stött på en man, en verserad läkare, som hon bjudit hem till familjen. Han spelar piano – Chopin och Wagner – och uppvaktar mormodern, men efter att sällskapet tömt den ena rödvinsflaskan efter den andra kommer mannen överraskande ut som antisemit.

Han ska symbolisera den polerade nyfascismen som är på frammarsch i Europa. Men kommentaren känns in­klämd med skohorn. Vintersolstånd stannar vid ett konventionellt familjedrama, fyllt med de livsstilsmarkörer som Nina Björk kallat för skitdrömmar.

Jag hade hoppats att Schimmelpfennig ville säga något mer. Men inte ens en innovativ scenografi – hundratals bildprojektioner och inspelade repliker av kända personer som fungerar likt pratbubblor och bildtexter – eller den inslängda nyfascistiska brandfacklan får samtidsanalysen att lyfta från insikten att skenet kan bedra.