Susanna Gideonsson. Foto: Per Larsson

Susanna Gideonsson. Foto: Per Larsson

REPLIK Svensk Handel påstår att en höjning av arbetsgivaravgiften för unga skulle leda till färre jobb för ungdomar inom handeln.

Men granskar man påståendet lite närmare finns det lite som tyder på att det skulle vara korrekt. Den sänkta arbetsgivaravgiften för unga har inte lett till höjd sysselsättning inom handeln. Det har vi på Handels kunnat konstatera i flera rapporter. Varken två, tre eller sex år efter den första reformen har man kunnat se några effekter på sysselsättningen. Personalomsättningen är stor i vår bransch och det har funnits gott om tid att öka andelen unga. Men när det inte har inträffat är det relevant att fråga sig varför man ska behålla en reform som uppenbarligen inte gett några resultat. Ska Handeln fortsätta vara en bidragsbransch eller ska vi se till att skapa jobb som faktiskt bidrar till ökad sysselsättning på riktigt?

Att en höjning av arbetsgivaravgiften, som Svensk Handel påstår, skulle leda till en minskad sysselsättning är inte troligt. Sänkningen har varit en ineffektiv åtgärd och vi tycker därför att det vore bra om regeringen höjde avgiften i tilläggsbudgeten i vår.

Det är bara att konstatera att om lönekostnaden varit ett problem så skulle vi för länge sedan ha sett en ökning av andelen unga i handeln. Och det har inte skett. I stället har de ungas sysselsättning minskat trots att kostnaden blivit avsevärt mindre.
Trots dessa fakta fortsätter Svensk Handel att envist hävda att ungas jobb skulle vara hotade om en höjning av avgiften genomfördes.

2006, året innan den första reformen genomfördes, låg andelen mellan 18 och 26 år som jobbade inom privat detaljhandel på 43,6 procent. 2013 hade anställningsgraden sjunkit med en procentenhet. Inom partihandeln har andelen anställda i den här åldersgruppen minskat ännu mer. Mellan 2006 och 2013 minskade antalet anställda i åldersgruppen med över fyra procentenheter, från 26,8 till 22,7 procent.

Den enda rimliga slutsatsen man kan dra är att det inte funnits något lönekostnadsproblem med att anställa unga. Arbetsgivarna anställer inte för att det är billigt och inte för att vara snälla. De anställer för att de har behov av arbetskraft.

Att andelen unga inom handeln minskar, trots de dyra skattesubventionerna, visar att branschen snarare är ute efter personer med längre erfarenhet och mer kompetens. Vi tror och hoppas att den nya S-ledda regeringen ska kunna göra det som den förra regeringen misslyckades med: öka statusen på de yrkesförberedande gymnasieprogrammen så att de kan ge ungdomar den höjda kompetens som branschen kräver.

Svensk Handel hänvisar till Institutet för arbetsmarknads- och utbildningspolitisk utvärdering (IFAU) som visar att subventionen (vid en generös beräkning) kan ha gett 6 000–10 000 nya jobb. Det man inte nämner är att samma institut beräknar kostnaden för varje skapat jobb till mellan 1 och 1,6 miljoner kronor. Enligt IFAU:s egna utredare kan det jämföras med den genomsnittliga anställningskostnaden för 19–25-åringar, som är omkring en fjärdedel så stor.

Vi är övertygade om att de miljarder som reformen kostar kan användas på ett betydligt mer effektivt sätt. Ett beslut om att ta bort ungdomsrabatten skulle innebära att 18 miljarder kan frigöras ur statskassan varje år.  Företag som ICA, IKEA och H&M gör miljardvinster och skulle klara sig alldeles utmärkt utan en sådan här skattesubvention. I stället skulle pengarna kunna användas där de behövs som mest. 18 miljarder skulle till exempel räcka till att anställa alla långtidsarbetslösa ungdomar och höja a-kassan. Eller så skulle pengarna räcka till 40 000 heltidsjobb inom offentlig sektor med en månadslön på 25 000 kronor.

Vi anser att det är bättre att använda dessa pengar till att skapa riktiga jobb och en utbyggd välfärd i stället för att fortsätta subventionera företagens vinster.

Susanna Gideonsson
förbundsordförande
Handelsanställdas förbund