Att gå i pension betydde nästan halverad inkomst för Bengt Karlsson, som jobbade heltid i 37 år, och Birgitta Ljungqvist, som arbetade i 34 år varav 28 på heltid. Bengt drygar ut pensionen med arbete, men Birgitta är för sliten för att orka. Foto: Staffan Claesson

Att gå i pension betydde nästan halverad inkomst för Bengt Karlsson, som jobbade heltid i 37 år, och Birgitta Ljungqvist, som arbetade i 34 år varav 28 på heltid. Bengt drygar ut pensionen med arbete, men Birgitta är för sliten för att orka. Foto: Staffan Claesson

 

Efter många års arbete i vården får de lite drygt halva inkomsten i pension. Bengt Karlsson och Birgitta Ljungqvist klagar inte, framtidens pensionärer får det ju sämre.

Leverbiff för 42 kronor. Då går Bengt Karlsson gärna till Restaurang Senioren, där Uppsala kommun subventionerar lunchen för pensionärer. Strax före elva, då restaurangen öppnar, står en gråhårig skara redan och väntar.

Bengt Karlsson får sällskap av Birgitta Ljungqvist, tidigare under­sköterska, som kommer rosig och nyduschad från förmiddagens träning. På måndag förmiddag får Akademiska sjukhusets pensio­närer använda sjukhusets gym billigt – de betalar 700 kronor för en termin.

– Jag tar vara på de rabatter som finns, säger Birgitta Ljungqvist, och visar upp sitt pensionärskort från Upplands lokaltrafik.

– Det här gör att jag kan ta tåget till min dotter i Örbyhus och träffa barnbarnen.

Under 34 år som undersköterska på en ortopedisk avdelning har Birgitta Ljungqvist lyft otaliga patienter och fångat upp många gamla som varit på väg att falla. Hennes knän och axlar är, som hon säger, ”helt slut”.

Det bidrog till att hon gick i pension vid 64 års ålder, genom en uppgörelse med arbetsgivaren där avtalspension togs ut i förtid. Hade hon orkat till 65-årsdagen skulle pensionen ha blivit lite högre.

– Men det hände så mycket då att jag inte hann tänka på det. Inom loppet av ett år dog min sons hustru, som efterlämnade fem barn – och så min man.

När Birgitta Ljungqvist arbetade fick hon ut mellan 18 000 och 19 000 kronor i månaden efter skatt, nu mellan 10 000 och 11 000. Ett blygsamt bostadsbidrag fyller ut pensionen, men med drygt 5 000 kronor i hyra blir marginalerna små.

– Så nu köper jag en trisslott i veckan och hoppas att ”plötsligt händer det”.

Bengt Karlsson sade upp sig förra våren, efter 37 år som skötare inom den psykiatriska vården, och började ta ut pension på heltid redan som 61-åring. Han var väl medveten om att det innebar ungefär 3 000 kronor mindre i pension varje månad, livet ut, än om han hade väntat till 65 år. Men han har inte ångrat sig.

– Jag var less. Jobbet på ”Bullret”, Ulleråkers sjukhus, var så jävla tråkigt. Jag är piggare och mår mycket bättre nu.

Bengt Karlsson fyller ut pensio­nen genom att arbeta på knappt halvtid vid en psykiatrisk akutvårdsavdelning, där han trivs bättre. Hade inte den möjligheten funnits skulle beslutet att pensionera sig varit svårare.

Full pension – den allmänna pensionen och avtalspensionen tillsammans – ger honom 11 000 kronor i månaden efter skatt. Summan höjs av att han tar ut hela sin avtalspension under en begränsad tid. Vid 70 års ålder är den förbrukad.

– Det bekymrar mig inte. Man ska leva här och nu, säger Bengt Karlsson.

– Ja, jag vill dö mitt i steget, instämmer Birgitta Ljungqvist.

De båda pensionärerna utstrålar glädje och livslust. Ekonomin är inget som förmörkar tillvaron, även om Birgitta Ljungqvist tycker att det är ”märkligt” att kompisen som har varit hemmafru hela livet får lika hög pension som hon själv.

– Men det blir värre för framtidens pensionärer, säger Birgitta Ljungqvist. Något måste göras åt pensionssystemet. Så att pensionärerna åtminstone kan betala hyran.

– Och äta, tillägger Bengt Karlsson. Det är en rätt bra grej.

– Jag arbetar på lite mindre än halvtid i den akuta psykiatrin och tänker fortsätta med det, säger Bengt Karlsson, som slogs blodig av en aggressiv patient i höstas. Jag har 72-åriga arbetskamrater som fortfarande jobbar. Foto: Staffan Claesson

– Jag arbetar på lite mindre än halvtid i den akuta psykiatrin och tänker fortsätta med det, säger Bengt Karlsson, som slogs blodig av en aggressiv patient i höstas. Jag har 72-åriga arbetskamrater som fortfarande jobbar. Foto: Staffan Claesson

– Min pension ligger under fattig­domsgränsen på 10 800 kronor i månaden, säger Sören ­Persson, skötare inom psykiatrin som arbetat deltid och som vid 71 års ålder fortsätter att jobba extra. Vid sidan av vården översätter han böcker från spanska – i portföljen ligger ett skönlitterärt verk från 1200-talet. Foto: Staffan Claesson

– Min pension ligger under fattig­domsgränsen på 10 800 kronor i månaden, säger Sören ­Persson, skötare i psykiatrin som arbetat deltid och som vid 71 års ålder fortsätter jobba extra. Vid sidan av vården översätter han böcker från spanska – i portföljen ligger ett skönlitterärt verk från 1200-talet. Foto: Staffan Claesson

– Jag ledde pensionscirklar inom Kommunal, säger pensionerade ­undersköterskan Birgitta Ljungqvist. Men man förstår inte i förväg hur liten pensionen blir.  – Och jag räknade inte med att min man skulle dö. Vi hade inte efter­levandeskydd till hans avtalspension. Foto: Staffan Claesson

– Jag ledde pensionscirklar inom Kommunal, säger pensionerade ­undersköterskan Birgitta Ljungqvist. Men man förstår inte i förväg hur liten pensionen blir.
– Och jag räknade inte med att min man skulle dö. Vi hade inte efter­levandeskydd till hans avtalspension. Foto: Staffan Claesson

 

 

 

 

Läs också: