Ministrarna på skolområdet, Gustav Fridolin (MP), Helene Hellmark Knutsson (S) och Aida Hadzialic (S), vill ha ett blocköverskridande samförstånd om skolan.
Skolsamarbetet kan ske på samma sätt som inom de tre områden där regering och opposition redan har beslutat om blocköverskridande samarbete: säkerhet, energi och pensioner.
Men det är en avsevärd skillnad mellan skolan och dessa tre områden.
På dessa tre områden återstår visserligen många politiska strider om vägval. Men slutmålen är alla eniga om. Alla ingående partier vill ha ett starkt försvar, ett hållbart energisystem och ett långsiktigt pensionssystem.
Men för skolan finns inget sådant gemensamt slutmål.
Tvärtom.
Jan Björklunds förändringar av den svenska skolan har varit historiskt dramatiska när det gäller uppdelning efter klasstillhörighet.
OECD:s omtalade Pisa-rapport slår fast att inget annat land lyckats uppvisa en så snabb ökning av skillnaderna i skolresultat mellan barn från rika respektive fattiga hem som just Sverige.
Och när Alliansens skolpolitik under åtta års tid kraftigt frångått Sveriges tidigare ambition för skolan, att ge alla elever samma rätt till grundläggande kunskaper oavsett klass och ursprung, är det svårt att se några förutsättningar alls för ett fruktbart samarbete.
Under Jan Björklunds tid som skolminister har stödet till barn med särskilda behov minskat. Det är i linje med Björklunds föraktfulla uttalande där han liknar utsatta barn vid elever som ”sitter och spelar Allan”.
Under Björklunds tid har oåterkalleliga ämnesval införts tidigt under skolgången, ett system som gynnar barn som får bra stöd hemifrån och missgynnar arbetarbarn där möjligheterna till hemmastöd är sämre.
För att ytterligare förstärka skolans utsortering efter klasstillhörighet införde den borgerliga regeringen skattesubventionerad läxläsning i hemmen – för de hushåll som har råd.
De stängda dörrarnas skolpolitik gentemot arbetarbarn befästes ytterligare genom att den borgerliga regeringen dessutom kraftigt skar ned Komvux och andra möjligheter att ta igen förlorad kunskap och vill nu också ge betyg redan i fjärde klass, en reform som man vet missgynnar de barn som har svag hjälp hemifrån under de tidiga skolåren.
Det här är knappast en bra grund att bygga ett samarbete över blockgränsen på. Speciellt inte då vi studerar orsaken till denna klassmässiga förändring av svensk skola.
Skolan har i åtta år varit en integrerad del av Alliansens ekonomiska politik.
Att skapa en utsorterande skola, där elever från arbetarhem tidigt slås ut och blir hänvisade till de lägre klassernas arbetsmarknad hänger väl samman med Alliansens ambition att sänka lönerna för de redan lägst avlönade.
Detta enligt en företagsvänlig och nyliberal grundsyn att ökade inkomstskillnader med fler lågavlönade gör att ekonomin fungerar smidigast.
Detta resonemang går naturligtvis inte att försvara för en solidarisk rödgrön regering som stödjer sig på omfattande studier från såväl OECD som IMF, som visar att ökade inkomstskillnader tvärtom försämrar både tillväxt och ekonomisk utveckling.
Väger vi dessutom in rättviseaspekten, en humanistisk ståndpunkt att varje individ har rätt till kunskap och utbildning, finns inte mycket kvar att bygga ett samförstånd på.
Det är vällovligt att i dagens parlamentariska läge försöka nå breda överenskommelser.
Men det kräver en borgerlig insikt om att slutmålet måste vara allas rätt till grundläggande utbildning, en linje som gynnar såväl generell rättvisa som ekonomisk tillväxt, inte en björklundsk utsorterande skola som endast gagnar fåtalet.
