Kö för att köpa det nya numret av Charlie Hebdo. Tidskriften säljs också i svenska pressbyråer. Foto: Christophe Ena

Fransmän köar för att köpa det nya numret av Charlie Hebdo. Tidskriften säljs också i svenska pressbyråer. Foto: Christophe Ena

I onsdags gavs ett nytt nummer av den tecknade satirtidningen Charlie Hebdo ut. Två dagar efter att tolv medarbetare avrättats kallblodigt och flera skadats svårt var det redaktionella arbetet i gång, nu inhysta i vänstertidningen Libérations lokaler med utsikt mot Eiffeltornet.
Insikten om att livet utan pardon går vidare. Och om att the show must go on.

Tidningen som normalt ges ut i 60 000 exemplar har nu tryckts upp i miljonupplagor och ska bland annat säljas i svenska Pressbyråer för första gången. På omslaget har Rénald Luzier, känd som ”Luz”, tecknat profeten Muhammed som gråtande håller i en skylt med budskapet som har dominerat veckan som gått och blivit till en solidaritetssymbol för yttrandefriheten – ”Je suis Charlie”. I bakgrunden på det gröna omslaget står det även ”Allt är förlåtet” på franska. Budskapet analyserades flitigt redan innan tidningen kom ut. En förklaring går ut på att ”Muhammed” nu förlåter tidningen och tecknarna för alla Muhammed-karikatyrer de gjort genom åren. Nej, det komiska i den meningen är inte uppenbart. Men det är det, enligt mina erfarenheter, sällan i fransk humor.

Jag kände inte till Charlie Hebdo innan terrorist­attacken mot tidningen förra onsdagen när bröderna Kouachi tog sig in på redaktionen och sköt ihjäl tidningens redaktör, fem tecknare, två kolumnister och ytterligare fem personer varav två poliser. Jag satt och åt frukost, croissant och kaffe, i Nice när första flashen om dådet plingade till på mobilen. Det tog ett tag innan omfattningen av händelserna sjönk in. ”Le 11-septembre français” (”Frankrikes 11 september”), som dagstidningen Le Monde sammanfattade nationaltraumat på sin första sida.

Under den gångna veckan har jag läst Charlie Hebdo – och framför allt otaliga texter om den. Vi har kommit att förstå att det är en bångstyrig och obstinat tidning som driver med alla och allt som kan betraktas som auktoritärt, dogmatiskt och uppblåst. Inte sällan har resultatet varit plumpt och dumt. Ibland också träffsäkert och småkul, som bilden på profeten med texten ”Det är inte lätt att vara älskad av idioter” som Charlie Hebdo tryckte 2006 efter att den danska tidningen Jyllands-Posten publicerat sina Muhammedkarikatyrer – och blivit hotad av islamister.

När man går in på Charlie Hebdos hemsida i dag möts man av texten ”Yttrandefrihet är en rättighet”. Över hela världen har miljontals människor manifesterat för rätten att uttrycka sig och mot terrorism och rasism. Det har varit en fin påminnelse om vilka grundvärderingar som delas av en majoritet över nations- och religionsgränser.

Alla olika, alla lika.

I en värld som blivit allt mer polariserad, där islamismen på ena sidan och högerextremismen på den andra sidan växer i kapp, har den globala samlingen kring ”Je suis Charlie” varit värdefull. Det kanske är en naiv förhoppning, men likväl finns det efter den gångna veckan anledning att tro att världen kan ha påbörjat en läkningsprocess efter ”vi mot dem”-kriget som startade för snart 14 år sedan.