Mörkret. Kylan. Myggen. Snön. Nattljuset. All denna skog.

Det finns svenska sörlänningar som drabbas av svår kulturchock när de plötsligt dimper ned i förhållanden, som för oss norrlänningar är självklara och trygga.

Så tänkte jag när jag först hörde talas om flyktingarna i Grytan som vägrade lämna sin buss. Från tätbefolkade kokheta Syrien till skogen i Jämtland. Hur lätt kan den anpassningen vara?

Jag känner också norrlänningar som i panik flytt in på hotellrummet när trängseln och hetsen på Stockholms gator står dem upp i halsen.

Arbetets Esref Okumus åkte upp till Grytan och träffade bland andra Abu Djoudi, en av de 35 flyktingarna som vägrade lämna bussen i två dygn efter ankomsten från Malmö.

Abu Djoudi är förbannad. Min tidiga uppfattning utifrån mediernas beskrivning stämde inte alls, menar han. Ingen har något emot Grytan. De var upprörda över att känna sig iväglurade utan information.

– Vi har fått framstå som ett gäng aggressiva och otacksamma människor på gränsen till oförskämda, säger Abu Djoudi.

Det finns anledning att följa gänget i Grytan – hur det går för dem, var i Sverige de till sist hamnar. Hela historien är hoppingivande. Det här människorna har kraft. Må svenskarna mäkta med att ta den till vara.

I veckans nummer inleder vi en serie om lönegapet på svensk arbetsmarknad. Det handlar framför allt om skillnaden mellan kvinnors och mäns löner, som ständigt ligger kvar på samma eländiga nivå. Trots jämställdhetspotter och låglönesatsningar.

Skillnaden är störst mellan branscher, förstås mellan mansdominerade branscher, som bygg och industrin, och offentlig sektor.

Dilemmat är svårlöst och kan delvis förklaras med industrins löneledande norm. Men också med det faktum att industrin har en lång tradition av att bygga solida lönesystem där arbetet värderas upp i takt med nya arbetsuppgifter. Den traditionen finns inte inom offentlig sektor.

Allt är inte hopplöst. Det finns goda exempel. Dem tar vi upp i kommande nummer.