Martin Klepke webbledartopp

En märkbart återhållsam Anna Kinberg Batra (M) undvek alla större sammandrabbningar i dagens avslagna partiledardebatt i riksdagen.

Kanske var det naturligt.

De Ny-Nya Moderaterna har ju ännu ingen ny politik.

Den nyvalde moderatledaren hade inlett dagen med en debattartikel i DN där hon tillsammans med Moderaternas likaledes nya partisekreterare Tomas Tobé förklarade på vilka sex områden som Moderaterna måste utveckla sin politik.

Problemet var dock att hon endast slog fast vad som skulle förändras, inte hur.

Därmed lämnades inte mycket över att diskutera i riksdagen. Det som fanns kvar var i stället den senaste Moderatkongressens beslut om att förespråka ännu större skattesänkningar, med ytterligare miljardtals kronor i neddragningar av välfärd, skola, jobbskapande och arbetslöshetsbekämpning.

Men även den debatten avfärdade Kinberg Batra med att hon ännu bara tagit ställning för sänkt skatt för arbetande äldre.

Dagens partiledardebatt kommer därmed knappast att gå till historien som någon styrkemätare alls mellan blockens ledare.

En intressant konfrontation skedde i stället mellan Vänsterpartiets Jonas Sjöstedt och Miljöpartiets Gustav Fridolin när frågan om det nya frihandelsavtalet mellan EU och USA, TTIP, kom upp till debatt.

Fridolin förklarade att Miljöpartiet inte kommer att skriva under ett handelsavtal som inte värnar miljö och folkhälsa och respekterar demokratiskt fattade beslut.

Men mer intressant är att Fridolin i detta replikskifte med Sjöstedt så tydligt bemödade sig om att lyfta fram de stora skillnaderna mellan Miljöpartiets politik och vänsterpolitiken.

Detta samma dag som Fridolin i en intervju i Dagens Industri just slagit fast att Miljöpartiet är ett mittenparti och inte ett vänsterparti.

I sitt anförande upprepade Fridolin också gång på gång att Miljöpartiet stöder liberala värderingar och värnar en liberal demokrati, till Annie Lööfs stora ilska som ansåg att Fridolin missbrukade ordet ”liberal”.

Men trots att de borgerliga partiledarna inte var särskilt tillmötesgående var det tydligt att Fridolin bemödade sig om att markera en orientering över blockgränsen.

Skälet är dels att blocköverskridande lösningar under de närmaste fyra åren kommer att bli det enda sättet att bryta SD-Alliansmajoriteten och skapa en annan majoritet i frågor som ligger utanför budgeten.

Men troligen är Fridolins antydda kursväxling också ett resultat av det räfst och rättarting som försiggått inom Miljöpartiet efter partiets valutvärdering.

Klimat och miljö är partiets kärnämnen. Där har Miljöpartiet för länge sedan neutraliserat och närmast förintat Centerns miljöprofil, vilket märktes tydligt i munhuggningen mellan Gustaf Fridolin och Annie Lööf, där centerledaren hade all möda i världen att förklara varför Alliansens budget betyder 22 procent lägre satsningar på miljö och klimat.

Men i andra frågor tappade Miljöpartiet i höstens val. Försöken att framstå som det parti som främst värnar prioriterade rättvisefrågor, som välfärd, skatter, arbetsmarknad och feminism, där fick Miljöpartiet i höstas finna sig i att ses som ett andrahandsparti efter främst Socialdemokraterna, och när det gäller feminism långt efter främst Feministiskt Initiativ men även efter Vänsterpartiet.

Detta miljöpartistiska trevande om var partiet egentligen befinner sig, som Gustav Fridolin nu tydliggör i intervjuer och partiledardebatt, lär vi få se mer av under mandatperioden.

Sverigedemokraternas partiledare Mattias Karlsson yrkade som väntat på misstroendevotum mot Stefan Löfven och upprepade i övrigt SD:s krav på minskad invandring och kravet på att riksdagens alla övriga partier ska lyssna på SD eftersom de fick 13 procent av rösterna. SD anser sig ju därigenom företräda den ”tysta” väljarmajoriteten.

Att fem myror är fler än fyra elefanter vet nog hela svenska folket efter SVT:s folkbildande barnprogram.

Men att 13 procent är mer än 87 procent?

SD:s matematik är felaktig, och vad värre är, den rimmar dåligt med grundläggande demokrati så länge folkmajoriteten ska respekteras.