Alldeles utanför Arbetets redaktion bor människor. De sover på lastpallar och kartonger, täcker sig med så många täcken som möjligt och drar ned mössorna djupt över sina pannor framåt kvällen. Jag gissar på goda grunder att de är romer, troligtvis från Rumänien.

Än så länge är det plusgrader i Stockholm. Vad händer när köldknäppen slår till? Hur var det förra vintern? Jag minns helt ärligt inte.

I Örnsköldsvik har kommunen just beslutat att öppna det gamla stationshuset som härbärge för EU-migranter utan bostad. Tio platser finns. Kyrkan och frivilliga hjälper till.

I Sundsvall har kommunen också fixat sängplatser, räknar med 20–30 personer som behöver någonstans, i värme, att sova under de iskalla norrländska nätterna.

10 platser, 30 platser. I Stockholm behövs så mycket mer. Här rivs tältläger och tillfälliga kåkstäder med nästan beundransvärd nit.

Vinternatt 2 är ett initiativ i huvudstaden, enligt Svenska Kyrkans presstjänst. Ett antal församlingar och organisationer, Stadsmissionen, Equmeniakyrkan, Röda Korset, Svenska Kyrkan med flera, samarbetar för att ge tak över huvudet till dem som inte omfattas av kommunens ”tak-över-huvudet”-garanti. Det vill säga vuxna människor som inte är svenska medborgare.

Sedan finns det öppet hus med mat här och där under julhelgen. Dit är ensamma svenskar, hemlösa svenskar likaväl som hemlösa européer välkomna. Jag tänker att öppettiderna är begränsade, mitt på dagen – är det inte då chansen är som störst att få pengar av givmilda stockholmare i julruschen?

I slutet av 90-talet bodde jag i ett annat land. När jag kom hem 2001 hade något hänt. Det fanns tiggare på Stockholms gator. Inte bara de vanliga har-du-en-tia-till-en-vinare-tiggarna, utan människor utan möjligheter och hem.

Vi pratade om det då, psykvården hade rustats ned. Vi var chockade.

Föga anade vi vad som väntade.

Det går inte att sluta tänka på: hur ska människorna som bor utanför Arbetets redaktion fira – eller tillbringa – sin julhelg?