LGSM-bussen anländer till gruvbyn.

LGSM-bussen anländer till gruvbyn.

I början av Pride diskuterar ett gäng gayaktivister varför polisen har slutat hänga utanför gayklubbarna. Har polisen tröttnat på Donna Summer, eller är de och trakasserar strejkande gruvarbetare i stället? Den insikten ledde till den allians som formades under 1984–85 års gruvstrejk i Storbritannien, vilket skildras i Matthew Warchus nya film.

LGSM, vilket stod för ”Lesbians and Gays Support the Miners”, samlade in stora summor pengar till strejken, bland annat genom en stödgala i London. De besökte också den lilla gruvby dit pengarna gick och blev goda vänner med de strejkande.

Polistrakasserier var inte det enda de hade gemensamt. Margaret Thatcher-regeringen hatade inte bara strejker, utan även homosexuella. Ett exempel är lagparagrafen ”Section 28” som infördes 1988, som förbjöd lokala myndigheter och skolor att ”förespråka” acceptans av homosexualitet.

Filmen är till en början en riktig feel good-historia för oss som rörs till tårar av både HBTQ-kamp och strejkhistoria. Ibland tror man inte sina ögon, gick det så lätt, var det så hjärtligt? Men det är likt den dokumentation som finns att tillgå. Filmen är också aktuell i dag, när gränserna för solidaritet diskuteras och queera och antirasistiska aktivister anklagas för att ägna sig åt identitetspolitik.

Den mysiga känslan till trots har filmen en bitter eftersmak. Gruvstrejken avbröts efter ett år, vilket var början till nedgången för Storbritanniens tidigare så starka gruvfack. Och Mark Ashton, initiativtagare till LGSM, dog i aids 1987, bara 26 år gammal, som så många andra i hans generation. Medan myndigheterna ignorerade problemet.

Sanna Samuelsson