Att rädslan känns i hela kroppen är inte ovanligt. Skälet är att vi reagerar som om det var ett hot mot överlevnad. Ursprungligen handlade det om att bli utstött ur flocken, i dag handlar det om att bli utstött ur gemenskapen.

Men den rädslan är sällan befogad, i stället handlar det mer om vad som händer inuti huvudet.

Lösningen är inte att vara tyst. Om man undviker obehaget så ökar det – i alla fall på lång sikt. I stället ska man gradvis utsätta sig för det som är otäckt, då lär man sig att det inte är så farligt som man tror.

Anna Bennich Karlstedt är psykolog och hjälpte deltagarna i UR:s serie” Helt blackout – om att våga tala inför folk”. Hon säger att den självfokusering som rädslan skapar kan vara det största problemet.

– Man känner bara hjärtklappningen och då ökar den. Det blir en ond cirkel.

Det går att träna sig i att flytta fokus ut i rummet.

Rädslan kan döljas med olika tricks. Får man syn på dem kan man träna bort dem gradvis.

– Pratar man tyst, kan man prata med högre röst om man rapporterar något till exempel. De flesta lägger inte ens märke till om man stammar lite. De är själva nervösa och självfokuserade.