Konsten att framkalla berättelsen

Just nu får tre konstnärer mig att börja se eller tänka på vardagliga företeelser på att nytt sätt. Ulf Rollof gör det med en svit fotografiska bilder, så kallade blåkopior, som ingår i hans utställning ”Kleptomani” och som bokstavligen framkallar stadens mönster. Genom att placera stora och ljuskänsliga papper bakom gallergrindar och stängsel och därefter framkalla dem fångar han både de abstrakta – och i många fall påtagligt vackra – mönstren som finns där samtidigt som det vi ser är avsett att vakta någons egendom eller helt enkelt hindra människor från att passera. Titlar som Souvenir Dalagatan 3 och Souvenir Mäster Samuelsgatan 64 förankrar dem dessutom väldigt tydligt vid platser som det är fullt möjligt att besöka, samtidigt som de – precis som vilka andra souvenirer som helst – är materiella ting som ska vittna om någonting: en upplevelse eller ett minne.

Kollektiva minnen, men även en rad föreställningar förknippade med naturromantiken, har Ann Böttcher, aktuell på Galerie Nordenhake, ägnat en stor del av sitt konstnärskap åt. Speciellt minnen som många helst kanske vill tala tyst om. Med sina minutiöst utförda blyertsteckningar av granar eller andra barrträd hämtade från såväl konsthistorien som från svartvita fotografier har hon visat att en gran är mer än bara en gran. Den här gången har hon porträtterat några av de träd som redan för 70 år sedan stod vid det hus i nordnorska Svolvær, Lofoten, som den tyska säkerhetstjänsten Gestapo använde under ockupationen av Norge 1940-45. Nu hänger teckningarna på kortsidan av några bokhyllor som hämtats från det bibliotek som var granne med det tyska högkvarteret. I samband med en konstfestival i Lofoten 2013 visades granteckningarna just på det biblioteket, och även om vi inte på samma sätt bokstavligen kan se huset, gör Böttcher både det och den förflutna historien närvarande.

Även Katrine Helmersson väver samman tider och platser i sina skulpturer. Verket Pochoir (tomrum på franska), som gett namn åt hennes retrospektiv på Kulturhuset Stadsteatern, gör det på ett ovanligt komplext sätt när tyg från Mali möter repslagsteknik och handsömnad i en skulptur som är inspirerad av en av Katrine Helmerssons tidigare skulpturer i brons, Ariadne/Mont Rouge (2007). Det svarta bazintyget med sitt röda mönster vittnar både om dagens handelsvägar och om det koloniala arvet, eftersom bomullen till tyget först plockats i Afrika innan det vävts i Europa, för att slutligen färgas och vaxas i Mali. Sedan har fem sömmerskor från Handarbetets vänner och en repslagare på Skeppsholmen tillsammans förverkligat konstnärens idéer. Tyget, som i Mali ofta används till festkläder, har nu förvandlats till en såväl ringlande som grott- och kroppsliknande skulptur. Precis som Ulf Rollofs blåkopior och Ann Böttchers granar har Helmerssons skulptur den där förmågan att framkalla fler berättelser än vad man först kan tro.

Thomas Olsson