Regeringens budget föll i riksdagen då Sverigedemokraterna röstade på alliansens budgetförslag. Foto: Henrik Montgomery

Regeringens budget föll i riksdagen då Sverigedemokraterna röstade på alliansens budgetförslag. Foto: Henrik Montgomery

Ett 13 procentsparti har lyckats stöka till spelplanen för de riksdagspartier som fick övriga 87 procent av rösterna. Sverigedemokraternas Mattias Karlsson säger sig företräda en tyst majoritet. 87 procent (inklusive röster på Feministiskt initiativ och övriga) säger att han företräder en högljudd minoritet. Att denna minoritet tar sin chans att tvinga till sig uppmärksamhet må vara provocerande men inte oväntat. Enfrågepartier kan inte förväntas ha svar på alla frågor och ta ansvar för samhällsutvecklingen. Såklart passar de på när de ser möjlighet att sätta spår. Mer oväntat är i så fall hur övriga oppositionspartier har svarat på den uppkomna situationen.

Inget parti vill egentligen samregera. Socialdemokrater vill genomföra en socialdemokratisk politik utan behov av kompromisser. Moderaterna vill helst ha en alltigenom moderat politik. Centern vill i den bästa av världar ha badtunnan för sig själv. Alla partier vill se sin egen politik förverkligas. Det behövs en tydlig uppdelning i olika partipolitiska alternativ; det är för lite av den varan i svensk politik! Väljarna tycker inte likadant och då bör ju inte politikerna göra det heller om de ska vara goda representanter. Inte minst av den anledningen är ett nyval ett bättre alternativ än en blocköverskridande kompromisspolitik.

Så länge väljarna inte ger ett parti majoritet i riksdagen så måste dock partierna kompromissa – inga konstigheter utan ett sätt att respektera val­resultatet. Och ja, alla invalda partier är där på demokratisk grund och ska få sitt utrymme. Men den demokratiska metoden ger också att det är majoritetens beslut som ska gälla.

Vad händer i ett läge när någon stökar till spelplanen, vilket mandat har partierna då från sina väljare? Ska man hårdnackat hävda partilinjen även om man inser att den inte går att genomföra realpolitiskt? Eller ska man ta de överväldigande 87 procenten som intäkt för att väljarna tycker det är viktigt att Sveriges utveckling förvaltas i en anda av respekt för allas lika värde och bred samhällsnytta?

Alliansparterna hävdar vart och ett att det är regeringens ansvar att hitta samarbeten. Men samtidigt snackar man ihop sig och vägrar just ett sådant samarbete. Det är ett kafkaartat cirkel­argument. Möjligen beror inställningen på spelstrategi, att man hoppas på stärkt förtroende från de egna väljarna, eller att man vittrar förnyad regeringsställning. Vid ett maktskifte kan man vända regeringens nu visade samarbetsvilja mot Socialdemokraterna, när alliansen skulle behöva stöd för sin budget under hot om att SD annars röstar ner även den.

Att oppositionen har slagit bort Stefan Löfvens utsträckta hand skulle man kunna förstå om motivet enbart var att driva igenom regeringens politik. Men om handen sträcks ut i syfte att hitta kompromisser för att blockera ett antidemokratiskt partis inflytande, då har vi ett annat läge. Om valet står mellan egen partipolitik och att hitta gemensamma lösningar för att mota högerextrema krafters inflytande, så måste riksdagsledamöterna påminna sig om att de i första hand är där för att styra Sverige framåt – inte tillbaka till den mörka tiden. Då krävs ett professionellt utövande av det övergripande mandatet och förtroendet från väljarna: att se till att fler än bara en fråga får bestämma färdriktningen.

Det är tveklöst orättvist att behöva göra avkall på partilinjen på grund av rena utpressningssituationer men att befästa demokratins råmärken är större. Det kan vara bra att ha med sig om ett nyval skulle innebära en sådan liten förändring av mandatfördelningen som de senaste opinionsundersökningarna antyder. Det enda säkra i dag är att väljarnas recension av de senaste dagarnas händelser kommer att bli mer än intressant.

Monika Arvidsson
utredningschef Tankesmedjan Tiden