Klicka för större bild

Klicka för större bild

 

Hundratusen industrijobb har försvunnit sedan finans­krisen bröt ut. Men den krympande industrisektorn påverkar inte bara dess anställda, utan kan innebära lägre lönelyft för alla.

Antalet anställda inom den svenska industrin har för första gången på decennier fallit under 600 000 personer. Den kraftiga nedgången som skedde till följd av den akuta finanskrisen har efter en kort återhämtningsfas fortsatt. Sedan 2011 handlar det om 30 000 färre arbetstillfällen.

– Nedgången beror till stor del på den allmänt svaga utvecklingen i omvärlden. Vi har en ofördelaktig sammansättning av exporten. Investeringsvaror utgör en stor del och vi har länge haft en svag investeringskonjunktur, särskilt i det viktiga euro-området. Något som drabbar oss extra hårt, säger Pär Österholm på statliga Konjunkturinstitutet.

Även LO-ekonomen Mats Morin framhåller den svaga konjunkturen.

– Sedan finns det en långsiktig trend mot fallande industrisysselsättning som accelererade i samband med finanskrisen. Någon full återhämtning har inte skett, utan industrin ligger fortfarande en bit under den långsiktiga banan, säger Mats Morin.

IF Metalls utredningschef Erica Sjölander är bekymrad över den långvariga utvecklingen mot tappade marknadsandelar internationellt.

– Man kan ställa sig frågan varför Sverige går sämre än Tyskland, som lyckats hålla sin ställning globalt. Där har man länge haft en tydlig fokus på industrins betydelse från politiskt håll. Här upplevde vi tidigare att vi talade inför döva öron, säger hon.
Medan industrin krymper så har sysselsättningen inom tjänste­näringarna ökat starkt på senare år. Det har gjort att industrins andel av näringslivet minskat påtagligt. Industrin står numera för mind­re än var femte arbetad timme i den privata sektorn. Enligt Konjunkturinstitutet har minskningen under de senaste fyra åren skett i högre takt än tidigare.

Omvandlingen från industri till annan verksamhet behöver inte nödvändigtvis ha någon stor betydelse för hela arbetsmarknaden, om det inte vore för att produktivitetsutvecklingen ser väldigt olika ut. För långsiktigt är det produktivitetstillväxten i det samlade näringslivet som avgör vilket utrymme det finns för löneökningar i ekonomin, om man inte vill rubba balansen mellan löntagare och kapitalägare genom ökad eller minskad löneandel.

Sedan länge har industrin utgjort dragloket för produktivitetstillväxten i svensk ekonomi. Under den gångna femtonårsperioden handlar det om att industrins produktivitet årligen i genomsnitt stigit med 4,6 procent, medan övriga näringslivet bara ökat sin effektivitet med 1,3 procent.

– Den förändrade sammansättningen påverkar produktivitetsutvecklingen i näringslivet negativt. Vi genomgår en snabb omvandling där den högproduktiva industrin krymper, medan den lågproduktiva tjänstesektorn växer väldigt kraftigt, säger Göran Hjelm, forskningschef på Konjunkturinstitutet.

– Det kommer givetvis att slå på det löneutrymme som är förenligt med en konstant löneandel, men det handlar inte om hela procentenheter utan om delar av procentenheter, fortsätter han.

Mats Morin tonar dock ned effekterna på löneutrymmet.

– Vi har länge levt med en stadigt minskande industrisektor som andel av ekonomin. Branschförskjutningar betyder inte så mycket, utan det krävs en kraftig strukturomvandling för att ska märkas mera. Där är vi ännu inte, säger han.

produktivitet