julfacklan1

December var mörk även för hundra år sedan, kanske mörkare. Under sommaren 1914 hade nationalismens eld tänt världsbranden som skulle brinna i fyra år. Rapporter från Västfronten strömmade in. De talade om att soldater i enorma mängder lemlästades och dödades.

Hösten gick. Fler döda. I det rådande läget den vintern, var det förstås svårt för pedagogen och författaren Ellen Key att förmedla julfrid i socialdemokraternas jultidning Julfacklan. I stället kunde hon i artikeln ”Nationalism och patriotism” bara sorgset slå fast att försöken att rädda freden var ett misslyckande. Den chauvinistiska nationalismen, dess ”mångtusenåriga vilddjursinstinkter”, bestämde världshistoriens gång. Krigets logik regerade. Det fanns ingen återvändo.

När pionjärerna August Palm och Hjalmar Branting agiterade betonade de att tidningar ska grundas samtidigt som de socialdemokratiska föreningarna bildas. En parallell socialistisk offentlighet skulle byggas upp i kamp mot den borgerliga. Det satsades stora resurser, både ekonomiska och intellektuella, på att göra arbetarnas press läsvärd även långt utanför den egna organisationen. Det illustreras tydligt av att socialdemokratin åren 1894–1961 till och med höll sig med egen jultidning. I 1914 års nummer av Julfacklan samsas Ellen Keys nationalismdiskussion om utrymmet med bland annat Pär Lagerkvists artikel ”Vincent van Gogh” och Alexandra Kollontajs porträtt av den franske socialistledaren Jean Jaurès, mördad av en militant nationalist just innan kriget bröt ut.

En glimt av hopp finns trots allt i Ellen Keys annars så decembermörka text. Hon nämner till exempel fredsvännernas tal ”om nödvändigheten att bilda Europas förenade stater”. Samtidigt, menar hon, måste alla inse att den drömmen är omöjlig så länge den chauvinistiska nationalismen behärskar européernas medvetande. Det är självklart rätt att älska sitt land, fortsätter hon, men det är mycket farligt att förväxla hat mot fienden med fosterlandskärlek.

I dag vet vi att vilddjursinstinkterna inte gick att tämja. Tvärtom. Instinkterna födde nazismen. Ett nytt och ännu grymmare krig följde på kriget som skulle göra slut på alla krig.

I dag vet vi även att inte ens ett Europas förenade stater tyglar nationalismen. Det är snarare så att den göds av varje steg i riktning mot ökad federalism. Se bara på resultatet i det senaste Europaparlamentsvalet. Så där står vi nu – vi som med sorg dessutom minns när nationalismerna på Balkan ställdes mot varand­ra – och stirrar förskräckt på spåren som tycks leda mot framtiden.

Vår ton kan, likt Ellen Keys, inte vara annat än decemberdyster, kanske dystrare. Då kunde arbetarrörelsens antinationalistiska röst i alla fall göra sig hörd på bred front. Men någonstans på vägen därifrån avrustade socialdemokraterna vapnen som pionjärerna byggt upp. Samtidigt mobiliserade nationalisterna på nätet. Och en sak vet vi av bitter erfarenhet; det är i skydd av mörkret, mot obeväpnade, som vilddjuret helst slår till.

Jimmy Vulovic

Frilansjournalist och litteraturforskare inriktad på politisk propaganda