Magdalena Anderssons investeringsskräck slår mot ekonomin

– Vi har aldrig under efterkrigstiden haft större skäl att driva en ordentligt expansiv finanspolitik.

Så sammanfattar LO:s chefekonom Ola Pettersson svensk ekonomi när han presenterar LO-ekonomernas höstprognos.

Och faktum är att det är de mest konstruktiva ord vi hört på länge i en debatt som mest handlat om nedskärningar.

Neddragningar och ekonomisk självspäkning har blivit så inbankade begrepp i Sveriges och Europas politiker att nytänkandet verkar ha upphört, trots att den allenarådande svältpolitiken inte givit något resultat.

I dag vet vi att den europeiska självspäkningen har varit ett fiasko. Eurokrisen har inte på något sätt bemästrats med de omfattande nedskärningar som den så kallade trojkan, (EU-kommissionen, Europeiska centralbanken och IMF) har förespråkat.

I stället har den europeiska kräftgången slagit även mot svensk ekonomi och skapat en låg efterfrågan på svenska varor.

Till det ska läggas att den vår inhemska konsumtion, alltså hushållens köplust, har stramats åt genom hög arbetslöshet, en misslyckad och åtstramande politik från Riksbanken och en allt lägre tillit till att framtidens ekonomi blir bättre.

Ola Petterssons ord speglar den insikt som alltfler ekonomer numera för fram: Sätt igång och investera! Genom investeringar får vi fart på ekonomin.

LO-ekonomernas förslag till investeringspaket är på 15 miljarder kronor i tillfälliga satsningar och 55 miljarder i permanenta satsningar.

Här finns ökade anslag till hushållen, till kommuner och landsting, ökade statliga investeringar, mer arbetsmarknadsutbildning och ett kraftigt ökat bostadsbyggande.

Det skulle ge i storleksordningen 100 000 fler sysselsatta personer i Sverige. Vår arbetslöshet skulle sjunka med 2,0 procentenheter, en arbetslöshet som därefter kan pressas ned ytterligare, enligt LO-ekonomerna.

Men så kommer kruxet:

Det här går naturligtvis inte att på något realistiskt sätt kombinera med dagens överskottsmål, det vill säga den i dag meningslösa regel som säger att statskassan ska gå med en procents överskott över en konjunkturcykel.

Överskottsmålet tillkom efter 1990-tals-krisen, i en tid när statens utgifter varit höga och statsbudgeten ansträngd.

Dessutom hotade den framtida befolkningsutvecklingen att ytterligare försämra ekonomin.

Att samla i ladorna var kanske berättigat då. Nu fungerar överskottsmålet endast som ett ytterligare hinder för att få ekonomin att ta fart.

Skrapar man lite på ytan är de flesta politiker mycket medvetna om att överskottsmålet för länge sedan har spelat ut sin roll.

Ingen politiker vågar dock sätta ned foten och på allvar föreslå att målet ska ändras. Alla lever de i rädslan för att motståndaren ska utnyttja ett sådant förslag och beskylla förslagsställaren för att ”föra en oansvarig ekonomisk politik”.

Vilket motståndaren i ett utslag av retorisk meningslöshet och politisk envishet troligen också skulle göra.

Magdalena Andersson och Anders Borg måste sluta banka varandra i huvudet med ett överskottsmål som båda vet inte längre fyller någon funktion.

Att ändra målet tills vi åter kommer på fötter och att genom kraftfulla investeringar, på den nivå som LO-ekonomerna föreslår, ta tillbaka ekonomin till det läge där vi fullt ut kan utnyttja de resurser som finns är en högst adekvat ekonomisk väg att gå.

Den får inte förvägras Sverige genom att rädda politiker inte vågar tala klarspråk.