Föreställningen Marken brinner, som handlar om upploppen i Husby/Clichy-Sous-Bois/South Central/Tottenham har stoppats. Foto: Markus Gårder

Föreställningen Marken brinner, som handlar om upploppen i Husby/Clichy-Sous-Bois/South Central/Tottenham har stoppats. Foto: Markus Gårder

”Vi försöker skapa antirasistiska rum men tyvärr blir det ofta i stället rasistiska rum”, sa teaterregissören Nasim Aghili i ett samtal i Studio Ett om pjäsen Marken brinner. När teaterensemblen mottog rasistiska påhopp beslutade Ung Scen Öst att stoppa föreställningen.

Genom teatern vill Aghili ge en annan bild av vad som hände i Husby för över ett år sedan och lyfta de rasistiska strukturerna i samhället. Reaktionerna på händelsen har varit blandade. Vissa har stöttat. Men mycket energi har också ägnats åt att förneka rasismens existens.

Gymnasielever i Motala skrev i en debattartikel på SVT Opinion att de inte är rasister men att teaterföreställningen var ”onyanserad”. Ledarskribenten Susanna Birgersson på Dagens Nyheter plockade upp detta och försvarade elevernas agerande med ”De smarta eleverna gillade inte det förenklade budskapet i pjäsen och protesterar mot att bli kallade för ’rasister’”.

Jag tänker på en analys som Catrin Lundström och Tobias Hübinette skrev efter att Sverigedemokraterna kom in i riksdagen 2010. Reaktionerna mot detta parti var starka, men i övrigt pågick det knappt någon debatt om rasismen. Det kan förklaras med att det svenska samhället har ”konstruerat en självbild av att vara världens mest antirasistiska och antifascistiska samhälle”.

Varje händelse som går mot självbilden reduceras därför till enskilda fall och som något avvikande från det stora hela. Men en antirasistisk pjäs som stoppas på grund av rasistiska påhopp kan inte förklaras som en avvikelse – utan det är del av en struktur. Där bör vi börja diskussionen.

Somar Al Naher