Angreppen mot fri abort från Kronobergs landstingspolitiker har dessbättre stött på motstånd.
Någon samvetsklausul som ger vårdpersonal rätt att vägra delta i aborter blir det inte. Och någon utredning om en samvetsklausul, som landstingspolitikerna ville ha, blir det inte heller.
Det här är viktigt för svensk aborträtt.
Ingenstans ska en kvinna vare sig vägras vård eller skuldbeläggas för sin vilja att följa svensk lagstiftning som ger kvinnor rätt att bestämma över sin egen kropp.
Naturligtvis hävdar förespråkarna att en samvetsklausul inte ifrågasätter lagen eller rätten till vård. I stället är det den enskilda vårdgivarens samvete som står i centrum.
Men en samvetsklausul har varken med samvete eller vård att göra.
Syftet är i stället att skjuta abortlagstiftningen i sank.
Det här är ett mönster som är tydligt när vi blickar ut över Europa. I länder där värdekonservativa abortmotståndare inte lyckats hindra en viss liberalisering av abortlagarna har samvetsklausuler i stället förts fram som ett sätt att bakvägen angripa aborträtten.
När samvetsklausulen för första gången på allvar lanserades i Sverige var när den konservativa flygeln inom Kristdemokraterna för några år sedan försökte störta den något mer liberale Göran Hägglund.
Den konservativa falangens huvudman, Mats Odell, fick stöd av breda KD-grupper när han förespråkade att vårdpersonal som inte vill arbeta med aborter ska ha rätt att vägra.
Detta för svenska förhållanden nya argument togs med all rätt emot med ganska oförstående kommentarer.
Om vårdpersonal inte vill jobba med aborter så behöver de ju inte. Det står var och en fritt att jobba någon annanstans inom vården, så varför söka sig till abortvård för att sedan vägra utföra det arbete man sökt?
Den logiska kullerbyttan beskrev radions satirprogram Public Service träffande när de i helgen presenterade en pyroman som sökt arbete hos brandkåren för att sedan hänvisa till sitt samvete för att vägra släcka bränder.
Men argumentet om en samvetsklausul blir plötsligt mycket logiskt när vi inser att syftet som sagt inte alls är att lätta någons samvete, utan att angripa aborträtten.
Det är i denna kontext som det KD-stödda kravet på samvetsklausul ska ses. Det är i denna kontext som en barnmorskas propagandaturné ska ses, där hon med juridisk hjälp från Ruth Nordström, jurist på Livets Ord, först sökte utbildning där abortvård ingår, därefter vägrade utföra detta arbete och därefter anmälde till Diskrimineringsombudsmannen och EU-domstolen att hon inte tillåtits vägra att utföra det arbete som ingick i den utbildning hon sökt.
I Sverige finns en mycket stark samstämmighet bland de politiska partierna om att fri abort ska gälla inom det lagliga regelverk som är satt, även om Göran Hägglund red ut stormen från den konservativa falangen med de knappast enhälliga siffrorna 198–88.
Både de lokala moderaterna och centerpartisterna i Kronoberg togs också ganska omgående i örat av respektive partiledning när de försökte införa en lokal småländsk variant av svensk lagstiftning.
I vår omvärld hårdnar dock abortmotståndet.
När EU-parlamentets jämställdhetsutskott försökte få igenom några grundläggande punkter för kvinnors rätt i Europa ville en majoritet i parlamentet inte ens ställa sig bakom kravet på att ingen gravid kvinna ska få vägras utresa till ett land där abort är tillåtet.
Resultatet av jämställdhetsutskottets försök att liberalisera synen på kvinnors rättigheter inom EU blev ett bakslag där konsekvensen tvärtom blev en försämring av rekommendationerna.
Händelsen med den så kallade samvetsklausulen – som vi säkert kommer att få höra mer om – visar att den gamla sanningen alltjämt består:
Friheten måste ständigt återerövras.
