Serena Pucci. Foto: Kristina Wallin

Serena Pucci. Foto: Kristina Wallin

 

Serena Pucci är privatanställd barnskötare på förskola. Hon är gift med en livsmedels­arbetare, har två döttrar på sju och nio år. Jobbar 70 ­procent, lönen är cirka 12 500 kronor.

”Vi har inte känt av krisen så mycket i vår familj än, eftersom vi båda jobbar, men visst har vi dragit in lite på våra utgifter. Nu ska fabriken där min man jobbar permittera, så framtiden är oviss.

På mitt jobb däremot märker jag krisen rejält, eftersom många inte har råd att lämna barnen på förskola. Dessutom känns det att apatin breder ut sig i samhället, även bland mina arbetskamrater, och det oroar mig.

Många av våra vänner och bekanta har problem, folk som tidigare levde ekonomiskt tryggt, men som i dag inte ens kan laga en trasig tand. Det är som om krisen aldrig tar slut, det blir bara värre år från år. Jag försöker hitta något positivt i det som händer, för vi får inte låta våra liv mono­poliseras av krisen.

Det behövs en rejäl reform av arbetsmarknadslagen, något måste göras för att hjälpa dem som inte har någon ersättning i dag, men jag tror det blir väldigt svårt för regeringen. Italienarna accepterar inte gärna stora förändringar.”

 

20 år med EU: