Foto: Bertil Enevåg Ericson

Politisk rapportering har idag reducerats till en fråga om strategi och spel. Det är ett demokratiskt problem att medier inte bara delar världsbild utan också retorik med de borgerliga politikerna, skriver Ann Charlott Alstadt.

I P1:s Lördagsintervju med Jan Björklund i helgen kallade Ekot-journalisten Monica Saarinen uppenbara försämringar av arbetsrätten för en ”modernisering av arbetslinjen”.  Jag orkade inte räkna hur många gånger Jan Björklund upprepade samtidens odefinierade toppklyschor – som dynamisk, flexibel, förnyelse och modernisering – kring det faktum att löntagarnas position ytterligare måste försvagats. Inte en enda gång hörde jag Saarinen invända att det inte direkt är trygghet som präglar svensk arbetsmarknad. I Björklunds värld borde svensk ekonomi booma som aldrig förr i takt med den drastiska ökningen av otrygga anställningsformer.

Lördagsintervjun handlade om varför Folkpartiet gjorde ett sådant uselt val och svaret, enligt Björklund, var att partiet, på grund av Allianssamarbetet, inte gått ut med hjärtefrågan och förmodade röstmagneten: försämrad arbetsrätt. Men i stället för att för att förhålla sig kritisk till Björklunds argument, påståenden och tolkningar så var Saarinen envist intresserad av endast två saker: Hur såg styrkeförhållandena ut inom den gamla Alliansregeringen och hur ska Alliansoppositionen förhålla sig till den nya regeringens budget? Inget av detta kunde Björklund av förståeliga skäl svara på. Vid ett tillfälle bad Björklund själv att få tala om sakfrågor, och det skulle ha gjort intervjun så mycket intressantare för att inte säga försvarbar.

På 30 minuter ställdes endast en kritisk fråga om det som tydligen ska bli Folkpartiets och antagligen hela borgerlighetens nästa politiska projekt: arbetsrätten. Saarinen påpekade att försämringar av arbetsrätten inte påverkar sysselsättningen, enligt undersökningar, och att arbetsgivarna inte heller upplever lasreglerna som något problem. På det svarade Björklund diffust att det ändå var ett problem då fack och arbetsgivare oftast är överens om vilka som ska bli uppsagda. Det var inte ”optimalt”, enligt Björklund, då förhandlingarna just går ut på att de ska vara överens.

De som minns 90-talet vet att arbetsrätten var utsatt för ett formidabelt korståg både från borgerlighet och socialdemokratin. Om högerns opinionsbildare åter börjar driva frågan blir det oerhört tufft för arbetarrörelsen att kunna stå emot. Därför är det av största vikt att journalister utövar sitt uppdrag som tredje statsmakt så medborgarna verkligen får veta varför det måste bli lättare att bli av med jobbet. Men då Saarinen bara var intresserad av maktförhållandet mellan partier blev hon istället en plattform för Björklunds budskap. Utan motstånd passade han då på att otaliga gånger pumpa ut Alliansens nya historieskrivning – att den nya rödgröna regeringen vill genomföra ”massiva chockhöjningar” av skatten på riktiga jobb för att istället skapa, vad Björklund kallar, låtsas- eller konstgjorda arbeten.

Istället för att tvinga Björklund att spekulera kring eventuellt nyval borde Saarinen konstaterat fakta. Alliansen skapade inte så mycket jobb som stödde branscher och företag där de alldeles för få nyanställda kostade en smärre förmögenhet för skattebetalarna. 200 000 bidragsjobb blev resultatet av arbetslinjen och Fas 3 den största arbetsgivaren samtidigt som socialbidragstagarnas antal ökade på grund av sänkta ersättningsnivåer.

Gång efter en annan upprepade Björklund en standardklyscha som florerat sedan murens fall – att arbetsrätten måste försämras på grund av globaliseringen, för att kunna konkurrera med Sydostasien och Afrika. Han fick utan invändningar ljuga oss rakt upp i ansiktet då han påstod att arbetsrätten ”bygger på att man ska vara anställd på samma ställe under mycket lång tid”. Tvärtom! Den svenska modellen handlar om att det ska vara lätt att avskeda, när det råder arbetsbrist, det vill säga när arbetsgivaren vill minska kostnaderna. Hur kunde annars hundratusentals människor förlora jobbet under 90-talet?

Björklund menade att arbetsrätten låser in människor. I verkligheten är det så att det är den försämrade a-kassan och otryggheten på arbetsmarknaden som gör att människor inte vågar släppa sina jobb. Om Saarinen inte varit så upptagen med maktspel kunde vi fått veta det allra viktigaste: Hur ser egentligen det Björklunds samhälle som ska klara konkurrensen ut? Han berättade att ingångslönerna måste ner och att vi måste byta arbetsgivare ofta men framför allt; Alliansens sänkningar av ersättningsnivåerna var ”nödvändiga”. Björklund vill alltså att svenska löntagares levnadsvillkor ska ner på sydostasiatisk och afrikansk nivå!

Alliansens stora jobbmisslyckande handlade egentligen om att de inte kunde eller hann skapa den där låglönemarknaden som skulle ha sugit upp arbetslösheten genom ständig konkurrens mellan löntagarna och samtidigt tippat över makten helt till arbetsgivarna. Och det ska vi vara riktigt glada för. När politiker endast pressas med omöjliga frågor om taktik och positionering avprofessionaliseras den politiska bevakningen till att likna desinformation.

Ann Charlott Altstadt