1 För att det i filmens värld inte är fel att visa en rör­else genom en persons liv. Och Walesa var en ledargestalt, en agitator som var bra på att få folket med sig.

2 För att den kraft som ligger i – kan ligga i – fackföreningsrörelsen behöver skildras. Varvs­arbetarnas strejk i Gdansk i Polen, bildandet av fackföreningen Solidaritet och händelse­ut­vecklingen som utmynnade ur detta är nutidshistoria.

3 För att polsk punk aldrig kan ha bildsatts bättre än så här. Soundtracket bidrar till film­ens suggestion och gör en smått lycklig. Filmens prolog visar bilder från polackernas dagliga strider för bröd­födan under 1970-talet i kombination med en elektronisk version av Chopins ”Sorgmarsch”. Sällan har musik låtit så socialrealistisk.

4 För att Solidaritetsrör­elsens täta samröre med katolska kyrkan får sin rättmätiga plats i den här filmen.

5 För att det både är ett hjälte­porträtt och en lek med hjälte­sagan. Stundtals lutar det åt simpel ikonisering, men sedan visar det sig att Wajda leker med hjälte­filmsattributen. Han visar upp dem samtidigt som han ironiserar över dem. Wajda håller upp en spegel mot den ”sena” Walesa som visar en pompös man, upptagen och uppfylld av myten om sig själv.

6 För att en lika talande som rolig detalj är vilk­en tavla som har hedersplatsen på vardagsrumsväggen hemma hos Walesa. Under de tidiga årens slit och kamp hänger ett porträtt av påven på väggen. Efter framgångarna med ­Solidaritet byts det plötsligt ut till ett porträtt föreställ­ande Walesa själv.

7 Inte för filmens kvinnoport­rätt, tyvärr. De kvinnor som hade led­ande roller i kampen osynliggörs och Walesas fru kok­as­­­ ned till ett barnafödande kärl som suckande tvingas sköta mark­servicen och alla barn medan Walesa är ute och förändrar världen. Att jag trots det verkligen anser filmen ­sevärd säger en del om dess förtjänster.