Martin Klepke webbledartopp

Det finns något nervöst över den 90-dagarsgaranti för arbetslösa ungdomar som finns med i de rödgrönas budget som lämnades igår, och denna nervositet syns faktiskt både på rödgrönt och borgerligt håll.

Ändå är detta en mycket viktig reform. Varje arbetslös ungdom ska erbjudas sysselsättning senast efter 90 dagars arbetslöshet, antingen i form av reguljära jobb, praktik, traineejobb eller i form av fortsatt utbildning.

Tillsammans med satsningar på skolan är det kanske den allra viktigaste reformen i budgeten, åtminstone på lång sikt.

Det sätt på vilket vi tar hand om våra ungdomar lägger grunden för en hög sysselsättning i framtiden där det också finns plats för rimliga arbetsvillkor.

Ändå är det tydligt att ungdomsarbets­lösheten kommit långt ned bland alliansens prioriteringar.

Grafik: Arbetet

Grafik: Arbetet

Se på diagrammet här ovan. En hög arbetslöshet bland unga har under åtta år av alliansstyre dramatiskt stigit till ännu högre höjder.

Till stor del beror det på alliansens något bakvända sätt att angripa ungdomars arbetslöshet.

Till skillnad från den 90-dagarsgaranti som regeringen nu lägger fram och som riktar sig direkt till arbetslösa ungdomar har alliansen aldrig prioriterat ungdomarna själva.

I stället har alliansen med en mängd bidrag till företagen försökt göra det billigare att anställa så att det förhoppningsvis i slutänden faller ut något ungdomsjobb här och där.

Men diagrammet talar sitt tydliga språk. Bidragen har kostat miljardtals kronor, men i stället för att skapa nya nya jobb har de fastnat i företagens vinstutdelningar.

Men inte heller inom de rödgröna, och faktiskt inte heller inom fackföreningsrörelsen, har det tidigare varit självklart att så direkt angripa problemet ungdomsarbetslöshet som nu sker genom 90-dagarsgarantin.

Den här ganska lama inställningen till arbetslösa ungdomar har byggt på de empiriska data som visat att ungdomar förr har lyckats bra i alla fall.

Även om det tillfälligt blivit en puckel av lite fler arbetslösa i de unga åldrarna har det inte resulterat i något längre utanförskap.

Den ganska logiska följden har därför blivit att insatser och lagstiftning i stället har satts in för att skydda de lite äldres arbetstillfällen, de som har haft betydligt svårare att ta sig tillbaka in på arbetsmarknaden om de blivit arbetslösa.

Men allt detta har förändrats.

Med en allt större marknadisering av ekonomin har domen mot länder som struntat i hög ungdomsarbetslöshet varit att det i stället skapats ett så kallat ”prekariat”.

Begreppet ”prekariat” skapades först för att beskriva ungdomar som inte kom ur sitt utanförskap. Det belyser de allra mest utsatta som har fastnat i osäkra låglönejobb, inte bara under en övergående period, som de gamla ekonomiska modellerna stipulerade, utan som en permanent tillvaro.

Allt eftersom har detta spridit sig högre upp i åldrarna. Prekariatet betecknar nu den klass med usla villkor som visserligen finns med i arbetskraften men som permanent står utanför all trygghet och i stället utför lågavlönat arbete under osäkra anställningsvillkor.

Det här är en helt ny situation efter arbetarrörelsens framgångar på 1900-talet, det ekonomiska landskapet ritas om och även flera andra ekonomiska teser är i dag på väg ut.

Investeringar som ger fler fasta jobb ökar inte längre om vinsterna ökar, vilket tidigare ansågs som en självklar följd. Bidrag till företagen slussas inte över till fler jobb och högre löner. Och ungdomar tillbringar inte längre en tid i relativ osäkerhet innan de får fäste på arbetsmarknaden.

De blir permanent kvar i osäkerheten.

Att börja från grunden och införa en 90-dagarsgaranti för arbetslösa ungdomar är därför en mycket viktig punkt för att anpassa Sverige till en ny verklighet.