Kulturdebatt I Alfred Nobels testamente står att litteraturpriset ska gå till den författare som gjort mänskligheten störst nytta – det gångna året. En återgång till den tanken skulle sätta kvalitetslitteraturen i centrum året om, skriver Ann-Charlott Altstadt.

Foto: Henrik Montgomery

Foto: Henrik Montgomery

Det är Nobelprisdags och varje år under några höst- och vinterdagar hamnar finlitteraturen i mediefokus. Författare ställs mot varandra i en nobelmatch med lågoddsare, underdogar och surpriser som slår oss med häpnad. Medierna spekulerar kring vinnare, akademiläckor och kulturkändisar kommenterar. Men när Peter Englund tillkännager pristagaren, är det verkligen litteraturen, det skrivna ordet, som ställs i internationellt strålkastarljus? Kommer inte årets vinnare Patrick tModiano som person att övertrumfa sina romaner? Försäljningen av vissa av hans titlar kommer antagligen att skjuta i höjden. Cykliskt ser vi kvalitetslitteraturen leva upp några dagar med hjälp av en superexponerad författare, som till och med blir kvällstidningsstoff, för att sedan återigen sjunka i ouppmärksamhetens mörker.

Dilemmat handlar om att Svenska Akademin faktiskt inte följer sina egna stadgar. Enligt Alfred Nobels vilja ska priset gå till författare som ”under det förlupne året hafva gjort menskligheten den största nytta” genom att skriva ”det utmärktaste i idealisk rigtning”. Så när Akademin belönar livsverk istället för ett aktuellt verk bidrar de till vår kulturs personfixering på kvalitetslitteraturens bekostnad.

citatI Nobelprisets barndom, då den konservative Carl af Wirsén ledde Akademins arbete, betydde Nobels formulering om ”idealisk riktning” och ”mänsklighetens nytta” hyllningar till fenomen som familj och fosterland. Författare som Émile Zola, Leo Tolstoj och August Strindberg kom inte på fråga för priset.

Men i dag skulle Nobels ord knappast tolkas som att högstämd skön­ande-litteratur ska belönas. Jag antar att vissa skulle peka på risken att Nobelpriset så att säga politiseras om Nobels vilja följs. Men politik är just vad Akademin sysslar med, fast i det fördolda.

Överläggningarna är hemliga men efter 50 år hävs sekretessen för Nobelkommitténs arbete att sålla fram kandidaterna. Det framgår att den spanske poeten Juan Ramón Jiménez fick priset 1956 för att hans språkområde hittills hade försummats av Akademin, trots att det strider mot Nobels uttryckliga vilja att dela ut priset efter nationalitet. John Steinbeck var en kompromisskandidat 1962. Robert Graves och WH Auden sorterades exempelvis bort då de, som anglosaxiska poeter, inte nådde upp till Ezra Pounds nivå. Men Pounds antisemitism och fascistiska ställningstaganden gjorde honom ändå omöjlig.

Det finns ingen möjlighet för Akademin att hålla sina beslut helt utanför politisk debatt. 2012 års pristagare Mo Yan är exempelvis inte bara medlem i det totalitära, extremt nyliberalt inriktade kinesiska kommunistpartiet. Han innehar också officiella positioner och har offentligt yttrat sig förklenade om yttrandefrihet. Priset var en jätte­triumf för det supernationalistiska Kina och stärkte diktaturens legitimitet. Akademins val var därför kontroversiellt men innebar samtidigt något så sällsynt som att en omfattande debatt om litteratur och samhälle tog fart.

Det finns, som bekant, redan utmärkelser som belönar det gångna årets verk. Men Svenska Akademins prestige, status och internationella perspektiv skulle vida överglänsa exempelvis Pulitzerpriset. Akademin ska förstås belöna verk som undersöker det förflutna men perspektivet kommer att förskjutas bort från livsverket och författaren. Det kommer att innebära en vitalisering inte bara av litteratur- utan också av samtidsdebatten. Det nya Nobelpriset skulle understryka och upphöja litteraturens betydelse i vår brinnande nutid.

Litteratur har i dag blivit ett riksproblem. Unga tillbringar allt mindre tid med näsan i en bok, läsförståelsen sjunker och Sverige rasar i Pisa-undersökningar. Vuxnas läsande handlar om bestsellers och förlagens jakt efter storsäljare, på kvalitetslitteraturens bekostnad. Det tycks vara en oundviklig konsekvens av marknadens ökade vinstkrav. Men ett pris enligt Nobels vilja kommer att ställa litteraturen i centrum, generera mängder av debattinlägg och artiklar, hamna i bokcirklar och på gymnasieklassers läslista. Kvalitetslitteraturens status skulle höjas och räcka året om.

Ann-Charlott Altstadt