I rutan – men utanför ramen

Könsrollerna i Hollywoodfilmer är fortfarande begränsade många gånger. I tv-serierna har kvinnliga huvudrollsinnehavare fått större svängrum – men priset för det kan vara högt.

Carrie Mathison. Hannah Horvath. Piper Chapman. Tre karaktärer som har mycket gemensamt. Inte bara står de i centrum för några av senare års hyllade teveserier – Homeland, Girls och Orange Is the New Black. De är också självupptagna. Osympatiska. Bortskämda. Mänskliga?

Carrie (Claire Danes) är den vassa agenten som sätter CIA före privatlivet. Hannah Horvath (Lena Dunham) är skribenten, något på tjugo, med författardrivet. Och Piper Chapman (Taylor Schilling) är fängelseinternen med bakgrund i privilegierad, solig medelklass.

Få Hollywoodfilmer klarar Bechdel-testet – alltså att två namngivna kvinnor pratar med varandra, om något annat än en man. Tjejerna som är med är ofta ”manic pixie dream girls” – stora ögon, blommiga klänningar, excentriska. Friska fläktar! Kate Hudsons Penny Lane i Almost Famous, Nathalie Portmans Sam i Garden State. Alla roller någonsin spelade av Zooey Deschanel.

Kvinnorna tar i stället revansch på tv. Men inte utan att betala för det. Hannah är den som fått utstå mest kritik av publik och recensenter. Hennes agerande – och hennes normalkurviga och ofta nakna kropp – nagelfars. Samtidigt har Claire Danes ”gråt­ansikte” i Homeland blivit ett populärt meme (fenomen som sprids på internet). Kvinnor ska gråta elegant. Som, återigen, Penny Lane i Almost Famous som diskret torkar bort en tår i ögonvrån. Kvinnor ska definitivt inte gråta som Carrie, med snor och spända käkmuskler.

Det finns gränser. Carrie, Hannah och Piper passerar många av dem.

Carrie bryter regler oavbrutet. Hon spelar en klassisk roll: det urspårade geniet. Som så många män före henne. Även Pipers risktagande får konsekvenser och hon tvingas växla in sina privilegier mot orange dräkt bakom murarna. Hannah delar visserligen det narcissistiska draget med sina vänner Marnie och Jessa – men själv intar hon ledningen. Till och med på en begravning försöker Hannah framhäva sin egen person och få karriärtips från änkan.

Samtidigt älskades såväl Tony Soprano (Sopranos) som Walter White (Breaking Bad) trots, eller kanske egentligen tack vare, sina dåliga karaktärer. Avigheten hos Larry David i Curb your Enthusiasm och George Costanza i Seinfeld var länge receptet för stor humor. För kvinnor är det svårare att inta rollen som självupptagen idiot. Kvinnor förväntas helt enkelt vara till lags. Det är så vi uppfostras.

Kanske är detta särskilt sant utanför rutan. I boken Lean in visade författaren och Facebook-chefen Sheryl Sandberg att män som är framgångsrika ses som schysta typer medan kvinnor måste dölja sin framgång. Det handlar om vad som förväntas.
I Girls sätter Hannah alltid sig själv och sina ambitioner före allt. Före kärlek och vänskap. Så gör också Piper i Orange Is the New Black. Hennes behov hamnar alltid först. Även när det betyder att hon sviker sina närmaste. Hon vet också att detta är ett nödvändigt beteende. I fängelset finns det inget utrymme för klassisk kvinnlig självuppoffring. Ingen kommer att belöna dig för det.

När filmen ger oss manic pixie dream girls serverar tevemediet oss något annorlunda – kvinnor som gör fel, sätter sig själva främst, kör allt i botten. Som kastar bort allt som är bra. Knappast några förebilder. Men att vara omtyckt av alla – en förebild! – är överskattat. Ändå är det något de flesta kvinnor vill. Ändå är det något en god kvinna förväntas vara. Gillad av alla. I bakgrunden.

Ellen Albertsdóttir