”Med ilska och med kärlek” är föreningens motto. Elena Pasquini och Valeria Toffolutti kämpar för att massakern på de italienska arbetsplatserna ska upphöra.  Foto: Kristina Wallin

 

Tre personer dör i arbetsplatsolyckor varje dag. En massaker som politikerna inte tar itu med i det krisdrabbade Italien. De här siffrorna gör landet till EU:s värsting, och ingen ljusning syns vid horisonten. Men Elena Pasquini och Valeria Toffolutti ger inte upp och kämpar för att förändra samhällets syn på säkerhet.

Luca Rossi var 42 år och jobbade söndag eftermiddag. Han hade lagat till den egenhändigt infångade fisken till middag, och sedan åkte han till stålfabriken i Piombino cirka 20 mil norr om Rom. Han började klockan 14 och en timme senare var han död. Krossad av en gaffeltruck som hade så mycket last att föraren inte upptäckte honom.

– Jag fick aldrig se honom, för läkaren sa att han var oigenkännlig, berättar frun Elena Pasquini, som fortfarande får tårar i ögonen vid tanken trots att det gått nästan sex år sedan den där hemska söndagen.

För en månad sedan fick hon tingsrättens utslag. Alla ansvariga chefer dömdes för vållande till annans död. Enligt domaren fanns det enorma brister i säkerhetstänkandet på fabriken.

Valeria Toffolutti vill att hennes styvsons död ska få andra att inse vikten av säkerhet på arbetsplatserna. 
Foto: Kristina Wallin

– När min styvson Ruggero dog 32 år gammal i stålfabriken för 16 år sedan visade det sig att säkerhetsskydden på pressarna monterats bort minst sex månader tidigare. Han klämdes ihjäl bara några dagar efter han pratat med fackordföranden om hur rädd han var för att något skulle hända, säger Valeria Toffolutti.

Luca och Ruggero är bara två i en lång rad av offer. Varje år dör närmare tusen personer på sina arbetsplatser i Italien. Elena och Valeria är ordförande och vice ordförande i Riksföreningen Ruggero Toffolutti för säkerheten på arbetsplatserna. Valeria och hennes man bildade den bara några månader efter Ruggeros död.

– Vi insåg att det behövdes en förändring av mentaliteten. I samhället finns inte tillräckligt med kunskap om säkerhet, konstaterar Valeria.

Föreningen ordnar konferenser, går ut i skolorna och pratar med barn och ungdom om säkerhet (till exempel vikten av att använda cykelhjälm och bilbälten) och ordnar fotbollsturneringar. Sedan har de debatter, litterära tävlingar och de har även organiserat en fotoutställning – ”Personer, inte siffror” –som visats på flera ställen i Italien.

Genom åren har speciellt Valeria fått höra många tragiska historier. Och en byggnadsarbetare som Arbetet talat med berättar just en sådan. Han är invandrare från ett annat EU-land och tar ofta underbetalda svartjobb bara för att överleva. För ett år sedan blev han vittne till hur den kompis han kommit till Italien med förlorade livet på ett bygge.

– Vi höll på att göra om ett tak, och arbetade utan skyddsbälten eller annan utrustning. Min kompis halkade och ramlade ner på byggnadsställningen. Sedan kom han emellan skyddsstängerna och for rakt i backen. Han levde fortfarande när vi körde iväg honom. Chefen lämnade oss ett par kilometer därifrån, ute på vägen, berättar han och gråter vid minnet.

– För att inte få problem jag också gömde jag mig när ambulansen kom. Hur skulle jag kunna förklara vad som hänt utan att berätta sanningen? Chefen hade sagt att han skulle se till att jag aldrig mer fick något jobb om jag inte höll tyst. Varje gång jag sluter ögonen ser jag min vän döende vid vägkanten.

De här dödsfallen kommer inte med i den officiella statistiken. Regeringen hävdar att dödsolyckorna blir allt färre, men i verkligheten är det precis tvärtom. Carlo Soricelli är en pensionerad metallarbetare som ägnat de senaste sex åren åt att leta efter de sanna siffrorna, och han har svaret på varför det är så.

– Att allt fler jobbar svart i dag gör att allt fler dör i hemlighet på jobbet. Dessutom finns det flera branscher som inte kommer med i statistiken, som till exempel transportbranschen. Plus att många inte är fast anställda och därför inte alltid har rätt till ersättning från det statliga institutet för olycksfall på arbetet, Inail, som sätter ihop statistiken, konstaterar han.

Till och med Inail själv har erkänt att Soricelli har rätt. Facken hänvisar till hans siffror när de pratar om arbetsplatsolyckor, men trots det slutar han nu med sitt arbete, eftersom han anser att intresset ute i samhället är alldeles för lågt.

Valeria Toffolutti håller med om att indignationen uteblir. Folk reagerar inte längre över nyheterna om dödsfall på arbetsplatserna.

Ruggero Toffolutti hade talat med facket om sin rädsla för de farliga maskinerna bara några dagar innan han dog.  Foto: privat

– Bara om det är flera som dör på en gång. Men ilskan rinner snabbt bort eller förs över på något annat, förklarar hon.

– Samtidigt är väl sanningen att det inte hjälper hur väl utbildade arbetarna är i säkerhetsfrågor, och hur medvetna de är om riskerna, om inte arbetsgivarna satsar på detta. Om man måste välja mellan säkerhet och jobb väljer tyvärr de flesta jobbet, och krisen har förvärrat detta.

Föreningen kämpar för att det ska bli mer och effektivare kontroller. I dag riskerar ett företag i genomsnitt en kontroll vart 30:e år, även om vissa branscher har fler kontroller än andra.

– Innan Ruggero började i fabriken jobbade han på ett bygge. Och där visste chefen konstigt nog alltid innan att de skulle komma, så allt var perfekt just den dagen, säger Valeria och skakar på huvudet.

”Med ilska och med kärlek”, så står det på föreningens banderoll. Och det är så Elena levt sin sorg efter Lucas död.

– Ilska för att han dog på ett så onödigt sätt och för att företaget sedan ville lägga skulden på honom. Ilska för att människor fortfarande dör varje dag på sina arbeten. Kärlek för att han var min älskade make och min dotters far. Samtidigt känner jag att slutet på rättegången har satt en punkt, nu kan jag börja om mitt liv på nytt, säger hon.

 

”Arbetsgivarna idkar utpressning”

Sebastiano Calleri är ansvarig för säkerhetsfrågor på det största facket, Cgil. Enligt honom ligger ansvaret på den bristande säkerheten helt och fullt på arbetsgivarna, även om han erkänner att krisen gjort de lokala fackrepresentanterna allt mer benägna att blunda inför konkreta problem.

– Alternativet är oftast att fabriken stänger och alla förlorar jobben. Jag tvekar inte att kalla det utpressning.

Men har inte facket en moralisk skyldighet att göra myndigheterna uppmärksamma på problemen?

–  Jag tycker arbetsgivarnas moraliska skyldighet att tänka på arbetarna är mycket större. Tyvärr har även lagstiftningen luckrats upp under krisen, för att underlätta ekonomiskt för företagen.

Cgil håller med föreningen Ruggero Toffolutti om att kontrollerna måste öka och Sebastiano Calleri är medveten om att de ofta inte funkar eftersom företagen vet om dem innan.

– Ett annat problem är att skyddsombudet som egentligen borde väljas av arbetarna ofta väljs av chefen på de mindre företagen, och det är inte ovanligt att det är en kusin, förklarar han ironiskt.

Lagen fungerar inte

Enligt italienska lagen ska alla arbetsplatser ha en riskplan och en utomstående expert som är ansvarig för säkerheten. Dessutom väljs i dag skydds­ombud av de anställda själva, förutom inom transportbranschen och inom skolväsendet.

Eftersom majoriteten av de italienska företagen har färre än 15 anställda fungerar inte lagen i praktiken. På de små företagen är det svårt för arbetarna och facken att göra sina röster hörda och skyddsombuden har normalt sett inget att säga till om alls.