Begreppet löntagaraktier associerar till löntagarfonderna. Mitt förslag är en utveckling av de ursprungliga löntagarfonderna på 1970-talet. De kom den gången att avvecklas i stället för att arbetarrörelsen beredde sig tillfälle att förändra dem klokt.

Förslaget i korthet:

• Arbetsmarknadens lagar ändras så att endast aktiebolag ska kunna knyta medarbetare till företaget genom anställningsavtal. Företag som drivs med annan bolagsform måste därför ombildas innan de kan anställa någon.

• Aktiebolagslagen ändras så att en ny sorts aktier införs, löntagar­aktier.

• Varje anställd tilldelas sin första löntagaraktie första dagen på jobbet.  Efter varje bolagsstämma skickar företaget en bestämd andel av fjolårets vinst i form av nyemitterade löntagaraktier, som fördelas lika mellan samtliga då anställda.

• Löntagaraktiernas totala värde räknat i pengar kan alltså variera. Men deras totala röstvärde ska alltid sammanfalla med röstvärdet för alla andra aktier i företaget. De anställda tillsammans får därför alltid 50 procent av rösterna.

• Löntagaraktien ägs av den anställde personligen, och ger personlig rösträtt vid bolagsstämmorna.

• Den fackliga representationen i bolagets styrelse kvarstår som tidigare. Men utöver detta inflytande kan de anställda med sina löntagaraktier kräva en betydande del av posterna i styrelsen.

• Löntagaraktier kan aldrig säljas på öppen marknad. När en anställd byter jobb, går i pension eller av något skäl blir uppsagd ska företaget köpa tillbaka och makulera alla de löntagaraktier han/hon vid tillfället äger.

• Inkomstskattelagen ändras så att utdelning och återköp av löntagar­aktier beskattas som inkomst av arbete. Pengarna som faller ut vid återköp bör man kunna beskatta senare i livet och över valfri en period om minst fem år, enligt ett mönster som liknar privata pensionsförsäkringar.

För första gången någonsin kommer den privata arbetsmarknadens parter äntligen att mötas på jämlika villkor. Modellen förvandlar privata företag med anställda till en ny bit demokrati.

Moraliskt innebär modellen att löntagarna kopplas till ett ansvar för sin egen produktion. De kommer inte längre att stå maktlösa inför det deras uppehälle tvingar dem att göra. De får också makt och myndighet att påverka sin personliga framtid genom att till exempel tillfälligt avstå lön för rädda företaget ur en svacka eller för offensiva investeringar.

Dessutom tar reformen stöd i den borgerliga ”arbetslinjen”. Plötsligt får vänstern en egen arbetslinje, värd namnet.

Bo Wänerberger