I början av hösten gick författaren Helena Granström till obarmhärtig attack mot den så kallade ”femminutersmetoden” i Expressen. Iskallt krossade hon bekanta som låtit spädbarn skrika sig till sömns, bara för att det är smidigare för den vuxna när barnet slutligen somnar på egen hand. Skrikmetoden fungerar, men varför? ”De slocknade av rädsla, inte mod”, skriver Marit Olanders, ”rebell-tant” och tidigare redaktör för Amningsnytt, i sin poesiblogg ”Modernismens spädbarn”. I diktform beskriver hon enkelt och insiktsfullt det lilla barnets verklighet, utifrån deras perspektiv.

Sällan blir poesins kraft lika tydlig som när den ger röst till spädbarnet: Även den som saknar ord har känslor. I dikterna framstår vuxenvärlden som i bästa fall korkad, annars okunnigt ondskefull. Det underliggande meddelandet är skoningslöst: om alla fick den villkorslösa kärlek de drömde om som barn, kanske många vuxna skulle slippa terapi.

I ”Femminutersmetoden” får vi följa spädbarnet som går från nöjt och mätt till att lämnas ensamt i sängen. Det skriker på hjälp, för livet. ”Skräcken regerar. / Halsen, magen, huvudet, allt värker. / Ibland hör jag mamma / långt där borta / sen försvinner hon igen.” Även den mest auktoritärt lagda föräldern torde få en klump i magen.

Skriv ut dikterna och häfta upp på ditt lokala BVC eller skicka en länk till din kollega som ska bli pappa. I en individualistisk tid behöver vi den här påminnelsen: meningen med livet är att älska, inte att till varje pris klara sig själv. Det gäller såväl småbarn som vuxna.

Ida Therén