KULTURINJEKTION del 1. Spelarna i ÖFK har tvingats ut på okänd mark. De har spelat teater, skrivit en antologi, skapat konst. Och det har lett till sportsliga framgångar. Inblick tar en titt på hur kultur kan göra storverk.

Det är hetsig stämning på Jämtkraft arena. Såväl spelare som tränare hojtar oavbrutet på varandra. ”Play, play, play. Great! Go, go!”. Ett tjog vinnarskallar finjusterar för att lösa helgens uppgift. Då gästar Degerfors IF och matchen blir en strid om viktiga Superettanpoäng för spelarna i Östersunds fotbollsklubbs a-lag.

Tre poäng, de måste ta tre poäng. Allt annat är underordnat. Just nu har Hammarby, Sundsvall och Ljungskile fördel i kampen om spel i Allsvenskan.

Före träningen ett kort spelarmöte. På väg dit sticker klubbens engelsklärare Jude Barker åt Bobo Sollander, som just bytt om till rödsvart, en bok på engelska.

– Blir det för mycket med två kapitel till i morgon? frågar hon.

– Nej, det funkar, säger den läs­ovane forwarden.

Bokcirkeln är en ny grej han inte testat förr. Före inledande The Shadow of the Wind, av Carl Ruiz Zafón, har han bara tagit sig igenom en enda bok på engelska. När lagkapten Brwa Nouri hittar på en sådan sak ställer man ju upp, säger han lite skämtsamt, men konstaterar kort och gott:

– En ny lärdom i livet, det är väl det ÖFK handlar om.

Östersunds FK andas optimism och sammanhållning. Två veckor tidigare tågade spelare och ledare – med elva olika nationaliteter – genom staden till parollen ”styrka genom mångfald”. Paraden avslutades med ett vernissage av spelarnas egna konstverk. Lagkaptenen och mittfältaren Brwa Nouri har under året fått insikter om att konst inte bara är tavlor och gjorde tillsammans med mittfältskollegan Ammar Ahmed i stället ett performance, där de ville påminna om att vi föds till samhörighet med hela den mänskliga rörelsen. Backen Dennis Widgren ställde ut en, enligt honom själv, ”ganska simpel tavla” som för tankarna till rymden och där färgglada figurer står för personligheter som gör vardagen roligare.

Evenemanget, som lockade 400 Östersundsbor och där de flesta verken såldes (pengarna gick till nätverket Ingen människa är illegal), hade liksom klubbens andra kulturaktiviteter ett tydligt syfte: sportslig framgång.

För fyra år sedan slutade a-lagets säsong med ett fiasko. Nedflyttning till division två. Motsättningar mellan spelare. Korta kontrakt och spelarlån. Oenigheter i klubbledningen.

– Då tog vi en genomgripande diskussion om varför vi har ÖFK och satte upp mål: Vi ska spela svensk elitfotboll och europeisk tävlingsfotboll, säger klubbchefen Lasse Landin.

ÖFK, en ung klubb utan meriter, som också hade det geografiska läget i Östersund emot sig, skulle för att nå målen vara tvungen att hitta sitt eget sätt att uttrycka sig på. Pengar hade storlagen mer av.

– Vi har en holistisk människosyn. Blir spelarna modigare utanför planen blir de det också på plan, säger Lasse Landin om hur kultur blev ett obligatoriskt inslag för truppen, där alla är heltidsproffs.

– För oss spelar det ingen roll var­ifrån spelarna kommer, Stockholm eller Ghana, bara de vill komma hit och tror på vårt projekt, säger Lasse Landin, som nu inväntar 60 libyska spelartalanger, efter att klubben tecknat avtal med den libyska staten om ett utbildningspaket. Tanken är att satsningen ska växa och drömmen att det blir fundamentet för en välkänd fotbollsklubb i Europa.

– För att känna att man får tycka till, får ha åsikter, behöver man också referensramar till de kulturella rummen, säger Karin Wahlén, som är en av klubbens fyra kulturcoacher.

Hon minns när hon under ett första spåningsmöte då för fyra år sedan sa just de där orden, ”referensramar till de kulturella rummen”, till klubbens ordförande Daniel Kindberg, och tänkte att det skulle få honom att backa. Men han sa: Vi kör!

Kultursatsningen blev ingen omedelbar succé. När spelarna skulle titta på en teaterföreställning protesterade många och en del uteblev.

– Men det är där jag tycker ÖFK gör det så bra, att de håller i, säger hon.

Klubben tog dit författare – som David ”Jag är Zlatan” Lagercrantz, dansare, skådespelare, musiker. Jämförde deras resor med elitidrottsmän.

Våren 2013 togs ytterligare ett steg. Ledningen bestämde att a-laget, ungdomsakademin och kanslipersonal skulle uppföra en egen teater. Konstigt, tyckte spelarna, minst sagt:

– Många blev halvskraja, minns backen Dennis Widgren.

Dagen före uppspel var det bortamatch mot Degerfors, som resulterade i förlust och en av årets sämsta prestationer. Bussen anlände Jämtland först tidigt på morgonen efter.

– Det var inte så att jag tänkte: Shit, i morgon är det teaterföreställning. Jag tror inte det hindrade oss i spelet, säger Dennis Widgren.

Andra var inte lika säkra. Sportjournalisterna muttrade: klart laget förlorar om de tränar teater i stället för fotboll.

Men de i klubben som tänker tillbaka till föreställningen använder ord som eufori, adrenalin, kickar. Det är tävlingsmänniskor det handlar om, de laddar om och de vill prestera. A-lagets föreställning blev en metahistoria om att göra teater. Dennis förevigades på en enligt honom ”ganska så söt bild” när han är iklädd kodräkt.

– Jag ser teatern som en brytpunkt, säger Karin Wahlén, efter den var det mindre gnäll, även om det alltid kommer att vara gnäll.

För inom fotbollen finns en machokultur och en våldskultur. Det gäller att gå före, att våga bryta normer, våga utmana sig själv, enligt ÖFK.

– Ibland när jag kommer in är det ett himla stojande, någon kastar en boll på en annan, några ligger i en hög – men så kan vi strax efteråt prata om vilken funktion konsten har i sam­hället­. Det blir jätteintressanta diskussioner, kanske för att de inte förs på ABF eller kulturhuset, säger Karin Wahlén.

I slutet av förra året kände Borlänge­laget Dalkurd FF:s lagkapten att han behövde en utmaning. På upptaktsträffen inför årets säsong var det i stället ÖFK:s ledning som stod framför honom. Att säsongens arbete också innehöll en konstutställning, tyckte Brwa Nouri var ”skitkul”, även om han själv inte var bättre än ”så här”, säger han och visar upp vad som råkat bildas på tidningen framför honom under vårt samtal: blåa fyrkanter. Under det performance som han och Ammar Ahmed sedan utförde fick de visa sin publik att de inte är stereotypa fotbollsspelare, utan tänkare.

Själv tog han ett stort kulturellt steg redan för åtta år sedan. Som 19-åring var han ”en cool kille som tyckte att man var en nörd om man läste”, men blev utlånad från AIK till Åtvidabergs FF och hamnade i en liten stuga utan tv eller dator.

– Vad skulle man göra? Vi drog till biblioteket och jag lånade Ernest Hemingways Den gamle och havet. Och sedan dess har jag läst och läst och läst.

När Jude Barker i somras såg att han läst den erkänt svåra Brott och straff av Fjodor Dostojevskij höjde hon på ögonbrynen.

– Bara för att jag spelar fotboll så behöver det inte betyda att jag inte är intelligent, fick hon till svar och så föddes idén om bokcirkeln som nu har en handfull medlemmar men som stadigt växer.

Så blir det lördag och match mot Degerfors IF på den jämtska arenan mellan tallarna. Brwa Nori, med den gula kaptensbindeln, slår sällan bort en passning och Dennis Widgren stormar fram och förändrar spelet när han blir inbytt i halvtid. Men berömmet de får blir en klen tröst. Ammar Ahmed har en chans att avgöra i 89:e minuten, men det blir inga mål.
Allsvenskan glider längre bort.

Kanske avgjorde försäljningen av målspottaren Modou Barrow till Premier League-laget Swansea säsongen. Men också det är ett framgångsbevis för klubben, som efter nysatsningen har klättrat två divisioner på två år. Övergångssumman var enligt Expressen 23 miljoner kronor och den högsta i Superettan någonsin.

– På två år har två spelare gått till Allsvenskan, en till norska Tippeligan, en till Premier League. Det händer inte av en slump, det är bra ledarskap, säger Lasse Landin.