För femtio år sedan var det luffarna som man såg ner på – attityderna i dag är desamma, de har bara flyttats över till invandrarna, skriver Ivan Markowicz.

Dammet har lagt sig efter ett val som på många sätt blev historiskt. Ett val där rädslan för ”den andre”, för det nya, främmande, slog in en kil i ­Sveriges politiska liv.

Hur denna snabba omstöpning av det politiska landskapet blev möjlig är en fråga som kommer att diskuteras länge bland forskare, journalister och andra samhällsintresserade.

Jag har inget svar – men en tanke som slagit mig är att hotbilden av invandrare och invandring knyter ihop historiska trådar genom att fylla det tomrum som luffare, tattare och lösdrivare förut fyllde.

Luffarna var, kan man säga, den sista, kvarvarande resten av det förindustriella Sverige.

Deras epok kan anges ganska ­exakt: Den varade mellan 1885 och 1957. Den började med att lösdriverilagar, som funnits i Sverige ända sedan 1303, skärptes samtidigt som en angiverilag infördes.

Då, precis som nu, fanns det hjälpsamma och gästfria människor: Länsmän och landsfiskaler som struntade i att ta upp angivarnas anmälningar. Vanliga, vänliga människor som gav de kringvandrande tillfälligt arbete, mat och tak över huvudet.

Men det fanns också människor som talade om ”samhällets ohyra”, ”parasiter” och ”folkfrämmande element”.  Människor som aldrig tvekade, som ville gå till botten med lufferiet och ”tattarfrågan”. I stugorna i landet såväl som i riksdagen och på universiteten.

Epoken fick trots det ett hedersamt slut genom att viktiga lagar togs bort 1957, samtidigt som en ny sociallagstiftning släppte in luffarna i värmen – i samhällets sociala skyddsnät.

Men luffarkulturen dröjde sig kvar ännu något decennium. När jag var ung – på tidigt 1960-tal – kunde man ännu träffa luffare, skärslipare och resarfolk på de småländska vägarna. Jag intervjuade själv en nasare – en cyklande gårdfarihandlare – så sent som 1981.

Ett femtiotal år efter det att luffarna försvann kan man konstatera att förklenande ord som tattare och lösdrivare fortfarande används. Samtidigt har den nedsättande terminologin breddats med fler tydligt rasistiska ord som svartskalle och blatte, liksom med insinuanta begrepp som arabisering, mångkulturalism och svenskfientlighet (som beteckning på något djupt ”osvenskt”).

Jag får ibland en känsla av ett Sverige badande i formalin; ett Sverige där SF:s rasistiska lågvattenmärke Petters­son & Bendel fortfarande kan fylla biograferna och där 1930-talets käcka, blont svenska cykelbud i ständig replay blir lurad av svartmuskiga och kroknästa kriminella lösdrivare.

Valresultatet visar att 50 år är en för kort tid att förvänta sig att tankegods och attityder som frodats i minst 800 år ska försvinna. Och att det som under några decennier legat under lock nu pyser ut.

Ivan MarkowiczMarkowiczIvan