Brian Eno

Förra tisdagen fylldes Moderna Museets hörsal med en publik som kollektivt bar – åtminstone mentalt –  svarta polotröjor.

Alla var där för att lyssna på Brian Eno som var på sällsynt Sverigebesök med anledning av att han ställer ut en ny ljudinstallation på musikföreningen Fylkingen på Münchenbryggeriet i Stockholm (pågår till tredje oktober).

Samtalet var utannonserat som ett ”artist talk”. Det visade sig innebära att Brian Eno – som skrivit in sig i musikhistorien genom att spela med konstrockbandet Roxy Music, varit producent åt bland annat David Bowie och U2 samt är den som anses vara upphovsmakaren till musikgenren ambient – höll en presentation om sitt liv och konstnärskap på drygt två och en halv timme med hjälp av ett bildspel och en overhead.

Den 66-årige engelsmannen, korrekt klädd i tweedkavaj, röda glasögonbågar och gråsprängt välansat skägg, började med att visa en bild på den lilla hamnstaden Woodbridge i östra England. Där växte han upp i en familj som varit brevbärare i generationer. Trots att staden hade knappt 10 000 invånare var den en port mot världen. Amerikanska sjömän som lade till i hamnen tog med sig r&b och rock’n’roll som aldrig spelades i brittisk public service-radio. Brian Eno berättar vidare om vad som inspirerat honom: en konstnärlig farbror, lärare, böcker, musik och konst. Han nämner bland andra John Cage, Phil Spector, Velvet Underground och Mondrian.

Livet som rockstjärna var aldrig Enos tekopp. Det stod klart när han kom på sig själv med att tänka på tvättkorgen där hemma samtidigt som han stod på scen. Anekdoterna pendlar mellan just de lägena: legendarisk rockhistoria och vardagligt humoristiska reflektioner. Saker har blivit som de blivit, inte för att det har funnits någon uttänkt rockstjärneplan utan för att den konstnärliga nyfikenheten ständigt tagit honom vidare till nya okända marker.

I dag är Brian Eno mest intresserad av musik på ett teoretiskt – eller snarare kanske funktionellt – plan. Mest stolt är han över det ”quiet room” som han skapat på ett sjukhus i Brighton. Det är ett litet rum med en bildskärm där vackra färgfält och kontemplativ musik långsamt skiftar i nyanser. Han berättar om reaktionerna han fått på rummet. Dödssjuka patienter som skrivit till honom om välsignelsen i att få flyta bort i tankarna i sin svåra stund. Det är en berörande historia, och en påminnelse om att det aldrig riktigt går att teoretiskt förstå sig på musikens och konstens mäktiga kraft.