Bort med frågetecknet, in med en simpel punkt: Omsorgen om familjen gör kvinnor fattiga. Åtminstone när det gäller arbetarklassens kvinnor.
Denna slutsats får tyvärr dras av den första rapporten från JA-delegationen (Delegationen för jämställdhet i arbetslivet). Rapporten presenterades häromdagen på LO-seminariet ”Gör omsorg om familjen kvinnor fattiga?” och visar tydligt den klassbundna inverkan på hur långt vi har kommit i jämställdheten på arbetsmarknaden.
Medan hög- och medelinkomsttagare under senare år med relativt stora språng närmar sig en mer rättvis fördelning befinner sig arbetarfamiljerna fortfarande i bakvattnet, knappast genom en lägre vilja till omsorg om barn och familj, men genom ekonomiskt nödtvång och genom strukturer på arbetsmarknaden.
För hur slår egentligen de ”reformer” för kvinnors och familjers väl och ve som införts under senare år?
JA-delegationen konstaterar att alliansens största ”feministiska” reform, rutbidraget, till största delen utnyttjas av hög- och medelinkomsttagare.
Här finns faktiskt en viss positiv påverkan på jämställdheten. Detta genom att de högavlönade kvinnor som slipper arbete i hemmen till en del använder den frigjorda tiden till att öka sitt förvärvsarbete.
Eftersom männen varken jobbar mer eller mindre på grund av rutbidrag blir effekten att lönegapet mellan högavlönade män och högavlönade kvinnor minskar genom rutbidrag, mycket marginellt, men ändå.
Och hur påverkar då rut jämställdheten bland arbetarklassens kvinnor?
Just det: inte alls.
På samma sätt förhåller det sig med möjligheten att ta ut endast delar av föräldraledigheten som betald ledighet och därmed förlänga tiden med barnen.
Den ekonomiska möjligheten att dryga ut tiden genom obetalda dagar är betydligt mindre inom arbetarklassen än i familjer med högre inkomster.
I snitt tar en arbetarfamilj ut mellan fyra och fem månader kortare ledighet med barn än en höginkomstfamilj.
Valet blir i stället att arbetarkvinnor i betydligt högre utsträckning arbetar deltid, och här är rådande strukturer och normer kraftigt styrande.
Med en arbetsmarknad, främst inom vård och omsorg, som befäster i stället för att motverka normerna tvingas kvinnor in i ett konstruerat behov av att jobba deltid.
För att var tydlig: glöm allt tjafs om ”frivillig” och ”ofrivillig” deltid för kvinnor.
Kvinnor inom industrin arbetar heltid i precis lika stor utsträckning som män inom industrin.
Dessutom; kommuner som aktivt skapar heltider som norm uppvisar ett helt annat mönster än att kvinnor gärna jobbar ”frivillig” deltid.
Avesta i Dalarna är en sådan kommun.
Där är över 90 procent av tjänsterna heltidstjänster, och kvinnor arbetar till och med heltid något oftare än män.
Kvinnor är inte ”skapade” att jobba deltid mer än vad män är det.
Att tillfälligt gå ned på deltid är enligt svensk lag redan möjligt för småbarnsföräldrar. Det behöver vi inga deltidstjänster för, vare sig vi kallar dem ”frivilliga” eller ”ofrivilliga”.
Men även när det gäller deltider framträder klassmönstret tydligt.
Av arbetarkvinnor arbetar 52 procent deltid redan innan barnen kommer. För tjänstemannakvinnor är motsvarande siffra endast 13 procent, enligt Statistiska centralbyråns siffror för 2012.
I ett internationellt perspektiv ligger Sverige långt fram i jämställdhet, konstaterar rapporten. Gott så, men de klara och framförallt konstruerade strukturer som består visar att mycket finns kvar att göra:
- • Att dela föräldraförsäkringen borde var en självklarhet, just nu dock mer fjärran än någonsin då inte ens en så halvhjärtat reform som en tredje pappamånad får någon större respons.
- • Heltid bör vara norm och de delade turerna bör omedelbart försvinna. Kan Avesta kommun kan alla kommuner.
- • Återställ och bygg ut äldreomsorg och barnomsorg. I takt med att äldreomsorgen har monterats ned har allt fler kvinnor gått ned i arbetstid för att ta hand om sina äldre familjemedlemmar. Om inte annat är det ett stort slöseri både med resurser, tillväxtpotential och välfärd.
Och inte minst:
- • Återställ ordningen på arbetsmarknaden. Bort med sms-anställningar, visstidsanställningar och orimliga prövotider.
Denna sista punkt är viktig. Det finns nämligen något som inte känns rätt med JA-delegationens första rapport. Det är att den andas tillförsikt och ger sken av att vi är på rätt väg.
Men som sagt är framgångarna få för arbetarkvinnorna, något som till stor del beror på de usla anställningsformer och anställningsvillkor som en ojämlik arbetsmarknad har skapat.
En tid gick jämställdheten snabbt fram i Sverige för att sedan stanna av. Förhoppningsvis visar delegationens fortsatta arbete vad som måste ändras för att få jämställdheten att åter ta fart.
