Jimmie Åkesson jublar på SD:s valvaka i september 2014. Foto: Lars Pehrson

Jimmie Åkesson jublar på SD:s valvaka i september 2014. Foto: Lars Pehrson

Riksdagsvalet 2014 har bara en segrare: Sverigedemokraterna som landade på drygt 13 procent. Alla andra partier måste uppfattas som förlorare eftersom inget av blocken kan bilda majoritetsregering. Valutgången tarvar självrannsakan.

I dagarna kommer Expressen-journalisten David Baas ut med en grundlig historik över Sverigedemokraterna: Bevara Sverige Svenskt. När jag slog mig ner för att följa valvakan hade jag precis läst ut boken och höjde inte på ögonbrynen när SD mer än fördubblade sina mandat från valet 2010 (5,7 procent). De senaste tre valen har sett ut på det sättet: SD har fördubblat väljarstödet från föregående val.

Baas reportage skildrar ett enfrågeparti som i decennier kämpat för att bli politiskt rumsrent. Partiet emanerar ur nationalistiska och rasistiska grupperingar från 1980-
talet. Mellan 1989 och 1995 leddes partiet av Anders Klarström med rötterna i det nazistiska Nordiska Rikspartiet. När han avgick började SD på allvar att städa undan personer med nazistiska kopplingar. Så småningom utkristalliserades ”de fyras gäng”, däribland Jimmie Åkesson. Det som karakteriserade dem, enligt Baas, var att de var: ”Välutbildade, vältaliga och (…) de hade ambitionen att partiet skulle bli folkligare”.

Skandaler har kantat Sverigedemokraternas väg. 2012 införde partiet nolltolerans mot extremism och rasism. Men partitoppen har inte bara haft svårt att sätta munkavle på gräsrötter. Det går knappt en vecka utan att en förtroendevald eller personer högt upp i hierarkin avslöjas med att säga något rasistiskt eller bete sig olämpligt i officiella sammanhang. Den famösa ”Järnrörsskandalen” medförde bland annat att Erik Almqvist, som en gång betraktats som Jimmie Åkessons kronprins, fick lämna partiet.

Det som utmärker Sverigedemokraterna i det politiska landskapet är att de verkar vara immuna mot skandaler. De fortsätter oförtrutet att växa i opinionen. Den enskilt starkaste anledningen till det är förstås partiledaren Jimmie Åkesson: Sten­ansiktet som aldrig verkar förlora fattningen, oavsett motgångar.

David Baas har skrivit en oavbrutet fascinerande bok om ett parti som, trots interna stridigheter, skickligt håller uppe fasaden. Den enda egentliga svaghet Baas kunnat finna är den grundmurade islamofobin; här är det rasistiska budskapet ohöljt. Man föraktar inte bara reli­gionen utan också dess utövare. Muslimhatet har fört med sig att man blivit pro-israelisk, något som Baas antyder att partiets ideologer funnit användbart. Tanken är möjligen att ett Israelvänligt SD inte kan beskyllas för att vara nazistiskt. Sanningen är förstås den att partiet egentligen bara har bytt ut antisemitismen mot anti-islamism.

Erik Löfvendahl

 

BOK

BSS-bild

Bevara Sverige Svenskt – ett reportage om Sverigedemokraterna

David Baas

Albert Bonniers förlag