Visserligen tvingade Feministiskt initiativ övriga partier att kliva fram i det feministiska ljuset. Men när krutröken nu lägger sig riskerar feminismen att åter hamna långt, långt ned på listan.
Inför valet tapetserade Folkpartiet hela Sverige med affischen ”Feminism utan socialism”. Men utöver en möjlig tredje pappamånad är det nu ganska uteslutet att Folkpartiet skulle ställa feministiska krav för att stödja en S-regering, vare sig denna feminism är ”socialistisk” eller inte.
Centerpartiet har varken före eller efter valet prioriterat feminismen.
Och trots, eller snarare på grund av, Åsa Romsons försök att definiera feminism som att alla kvinnor tycker samma sak, oavsett yrke, ideologi eller klass, har Miljöpartiet tappat det mesta av sin feminism till FI som – som bekant – befinner sig utanför riksdagen.
Kvar finns alltså Löfven och Vänsterpartiet.
I de snåriga förhandlingar som nu pågår om budget och ny regering har vi hittills inte hört ett ord om feministiska frågor. Men naturligtvis bör de finnas med. Och som LO många gånger har påpekat måste skillnader i samhället förklaras både utifrån kön, ursprung, inkomst och yrke.
För att säkra att de feministiska frågorna inte helt tappas bort uppmanas därför alla partier som nu aspirerar på makt att som en början läsa in LO:s alla rapporter om Klass och Kön. Den senaste rapporten om arbetarkvinnors ofta kraftigt eftersatta arbetsmiljö släppte LO strax före valet.
Den visar att både klass och kön måste tas med i förklaringsmodellen för att förstå var och när en bra arbetsmiljö prioriteras och var och när en bra arbetsmiljö i stället ses som en kostnad.
Denna och andra feministiska frågor är ingenting som de etablerade partierna får tillåtas skaka av sig med hänvisning till att Feministiskt initiativ ju ändå inte kom in i riksdagen
