Anders Borg och Fredrik Reinfeldt. Foto: Magnus Hjalmarson Neideman

I söndags satte svenska folket punkt för åtta omvälvande år i svensk politisk historia. I samma stund meddelar huvudarkitekterna bakom de nya moderaterna och alliansen, Reinfeldt och Borg, att de lämnar politiken. Visst bör de uppmärksammas. Deras era har varit unik i svensk politisk historia. Det är ett förändrat svenskt samhälle de lämnar efter sig. Arvet efter Reinfeldt och Borg kommer vi att tvingas leva med under lång tid.

En del av arvet är ökande fattigdom och växande klyftor på en nivå som vi inte trodde var möjlig för ett välfärdssamhälle. Enligt SCB ökade fattigdomen i Sverige fram till 2012 med 50 procent. Bland arbetare i LO-kollektivet har andelen arbetande fattiga nästan fördubblats. I vissa grupper som arbetslösa och sjuka är det nu hela 30 procent som definieras som fattiga. Ojämlikheten har ökat kraftigt. Från att ha varit i topp i jämlikhet har vi nu halkat efter alla nordiska länder, men också flera andra länder i Europa. Sverige är ett av de länder som sett den snabbaste ökningen av ojämlikhet.

carlenDenna utveckling är ingen tillfällighet. Tvärtom, alla som känner till den ideologiska och teoretiska bakgrunden till alliansens politik vet att ökande klyftor är en bärande ingrediens. Med en ideologisk grund hos högerekonomer har man envist fört en ekonomisk politik som bidragit till en allt högre permanent arbetslöshet. Att Sverige klarade sig bättre jämfört med andra länder i samband med finanskrisen berodde inte på Borg och Reinfeldt. Det var en effekt av att Sverige stod utanför EMU och fick stora fördelar genom lägre växelkurs och en kraftig räntesänkning från 4,75% till 0,25%. Men inget av detta hade med alliansens politik att göra.

Tvärtom, den politik som de själva bestämde över, finanspolitiken, var alltför åtstramande och bidrog till en högre långtidsarbetslöshet och ökad utslagning från arbetsmarknaden.
Alliansens jobbskapande politik utgick i stället från tanken att påverka arbetsutbudet med så kallade ”ökade drivkrafter till arbete”.

På ren svenska betydde det en omfattande katalog av åtgärder på arbetsmarknaden, i välfärden och i skatterna. Försvagningen av facket genom ett politiskt framtvingat medlemsras, samt att konsekvent försvaga de arbetsmarknadsinstitutioner som stärkt löntagarnas position, var en tydlig inriktning. Sänkningar och försämringar av a-kassa och sjukförsäkring har varit så omfattande att vi inte längre kan säga att denna del av den svenska modellen håller.

Arbetsmarknadspolitiken gjordes om till ökad disciplinering och kontroll, samt ineffektiva åtgärder utan högre kvalitet i jobb- och utvecklingsgarantin. I stället för utbildning och stöd till nya jobb gavs i stor utsträckning söka-jobb-kurser och coachingåtgärder. Detta har gjort att samtidigt som vi har massarbetslöshet har företag allt svårare att rekrytera.

Den förebyggande arbetsmiljö­politiken rustades ner, och minskade satsningar på företagshälsovård och rehabilitering har bidragit till högre utslagning. I dag har vi fått en arbetslöshet som permanentats kring 8 procent.

Inom välfärdstjänsterna har politiken inriktat sig på att stärka marknadens logik, och vi har fått se en privatiseringsvåg utan motstycke. En konsekvens av detta är bland annat en kraftig ökning av privata vårdförsäkringar som i praktiken ökat plånbokens betydelse för hur snabbt och bra man kan få vård. Skatterna har sänkts med så stora belopp att vi inte längre kan säga att välfärdens långsiktiga finansiering är garanterad. Något som i sig också stimulerar framväxten av privata finansieringslösningar.

Ett av de allvarligaste arven från alliansens era har varit framväxten av främlingsfientlighet. Det har sina rötter i missnöjet, otryggheten, arbetslösheten och utslagningen. Osäkerhet och ett ökat missnöje med eliterna är alltid den mylla varifrån Sverigedemokraterna kan växa.
Om den svenska modellen vore ett skepp så har dess kapten och styrman nu lämnat det sjunkande. De lämnar efter sig ett samhälle med massarbetslöshet, ökande fattigdom, växande sociala klyftor och ökad främlingsfientlighet.

Stefan Carlén
Förbundsekonom, chef för verksamhetsenheten på Handels