Illustration: Sara Granér/Galago

Manifest. Åtta år med borgerlig kulturpolitik har lett till att kulturen kommit att värderas mer i kronor än efter kvalitet. Det är dags att lämna störst är bäst-tänket bakom oss, skriver Johannes Klenell.

Egentligen började allt med sossarna och Leif Pagrotsky. En handelsminister blev kulturminister och gjorde ”det svenska musikexportundret” till sitt signum. Kulturpolitiken skakade hand med musikindustrin och etablerade tanken att musik, bransch och kulturskapande var en och samma sak. Det var inte bara en dålig tanke att försöka ge kultur ett faktiskt värde på marknaden, men något gick snett.

2006 kom Alliansen till makten och kulturpolitiken skulle ändras. Först genom att Timbro-medarbetaren Cecilia Stegö Chilò fick kulturministerposten, något som sågs som en spottloska mot kulturen: Skulle kulturministerposten intas av någon som aktivt motarbetade kulturstöden? Samtidigt tillsattes den ultraliberala kulturentre­prenören Johan Staël von Holstein i Kulturrådets styrelse. Känslan av att Alliansen ville riva kulturpolitiken helt infann sig. Räddningen stod ironiskt nog Public Service och Stegö Chilòs obetalda tv-licens för. Snabbt byttes hon ut och en annan kulturminister – Lena Adelsohn Liljeroth – tillsattes. Hon har stått för de klassiska värderingarna och förstått att uppskatta god konst, men är också en kulturminister helt utan ambitioner.

Efter åtta år med Alliansen ser vi en glidning i kulturpolitiken. Från idén om att kultur har ett egenvärde lever vi nu i en tid där kulturstöd allt mer går till att belöna redan väletablerade och framgångsrika konstnärer, verksamheter och artister.

Detta illustrerades väl när Stockholms kulturborgarråd 2012 gav 100 000 kronor till housekollektivet Swedish House Mafia, en artisttrio av mångmiljonärer för vilka summan knappast var mer än en utekväll med tillhörande helikopter hem. Anledningen var att de ”satt Stockholm på världskartan.” Det är en oroväckande syn på kultur som vuxit sig allt starkare i en borgerlig kulturpolitik.

I musikindustrin har nästan alla spärrar mellan kultur och marknadsvärde försvunnit. Utan att ställa en kritisk fråga kan den SVT-anställde musikjournalisten Per Sinding-Larsen moderera ett samtal om musikbranschens framtid där Spotifys vd Jonathan Forster pratar om musikbranschens framtid och hoppas att det ska bli mer företagssponsring som i sporten. Leif Pagrotsky var på plats och den enda fråga han hade till samme vd, som just berättat hur de kartlagt vad amerikanska väljare lyssnar på för musik, var: ”Hur ska ni göra för att inte bli som Nokia. Hur ska ni fortsätta vara störst?”.

Det är klart att det finns uppenbara problem med en kultursyn som handlar om att kulturen bara är en jingel för att sälja ”Sverige” till omvärlden. De problemen blir än större när journalister och politiker inte ens ifrågasätter tanken på hur kulturkonsumtionen används för att kartlägga våra konsumtionsvanor –och i förlängningen politiska intressen. Men dit har vi nått, störst är bäst. Som en sorts kulturpolitisk rymdkapplöpning med vår egen självbild tävlar Sverige nu om att ta marknadsandelar internationellt.

Journalisten Jan Gradvall har i flera texter lyft fram kulturfenomen just för att de är störst och mest framgångsrika i sitt segment. Det har varit hyllande porträtt av Avicii, Swedish House Mafia och även Zlatan.

När den svenske världsspelaren gjorde den uppmärksammade reklamfilmen för Volvo var Gradvall med och skrev ett reportage för Dagens Industri om inspelningen. Artikeln fick kritik för att vara textreklam för bilmärket. Jan Gradvall försvarade upplägget med att reklam också är kultur. Därigenom öppnades dörren för artisten Robyn som även hon gjorde reklam för Volvo. Robyn som, ironiskt nog, Stockholms kulturborgarråd Madeleine Sjöstedt använt i sitt försvar av kulturstipendiet till Swedish House Mafia genom att säga: ”Titta på oss, vår kulturpolitik är genuin för vi har gett pengar till Robyn också.”

På det här sättet har kulturpolitikens värden förskjutits och autenticitet blivit allt mer ointressant. Vad är det jämfört med att sälja ut arenor och vinna andelar på världsmarknaden? Och när autenticitet och marknad blir samma sak, vad händer då med kulturen?

Kulturpolitiken måste ta sitt ansvar här. Vi måste se att det finns en balansverkan mellan näringsliv och kulturpolitik.

Många längtar tillbaka till en nostalgisk tid av vänsterkulturpolitik med bidrag och stipendier, men inte heller det systemet var på något vis perfekt. Tvärtom skapade systemet en idé om ett klättrande på stipendiestegen där tidigare stöd underlättade för ytterligare stipendier. På det sättet lades grunden för en statligt subventionerad toppning av kultursektorn.

Det här är en konflikt vår blivande regering står inför och det kommer att bli en hård nöt att knäcka. Men både att låta den rådande marknadsdrivna kultursynen rulla på och att återgå till att gynna vissa grupper vore direkt förödande för kulturen.

Att kulturdebatten nästan helt uteblivit i valrörelsen är talande för en kulturpolitik där ingen längre verkar fråga sig vem det är som kör – och i vilken riktning de ska.

Johannes Klenell
Redaktör på Galago