Janne Josefsson. Foto: Mikael Fritzon

Som Janne Josefsson trivs med att vara i blåsväder. Det började redan när han på 1970-talet – på tvärs mot det vänsterpolitiska klimatet i Göteborg – gick med i Folkpartiet. Och nu är han där igen. Under veckan har hans inslag om Södermalm i SVT-programmet ”Valet med Janne & Belinda” debatterats. Det var påtagligt att Janne Josefsson anade blodvittring när han rapporterade live från Nytorget på Södermalm, ”ett av de mest segregerade områdena i Sverige”. Här röstar man inte som Sverige i stort. Nej, för här bor ”eliten”, ville han mena med ett ordval som vanligtvis brukar höras från politikens träskmarker.

Det räcker med en snabb koll hos Valmyndigheten på hur de boende på Nytorget röstade i riksdagsvalet 2010 för att grusa Josefssons påstående. Moderaterna blev överlägset största parti, mer än tio procentenheter större än Socialdemokraterna. Alliansen och de rödgröna blocken var jämnstora.

Men Janne Josefssons främsta drivkraft som journalist verkar inte ha varit att berätta och granska – utan att sätta dit människor, helst under förödmjukande former.

För att stärka sin fördomsfulla tes hade Josefsson med sig Östersunds-Postens politiska redaktör Marcus Persson som fick gå loss mot Aftonbladets Fredrik Virtanen, boende på Södermalm. Enligt Persson har Virtanen ”en förkastlig människosyn och översittar­attityd”. Rätt grova påhopp kan tyckas. Men Virtanen fick ingen möjlighet att bemöta dem. Inslaget fortsatte i samma stil, med ogrundade påhopp om saker Virtanen påstods ha skrivit om i tidningen. I en krönika beskrev Fredrik Virtanen efteråt det som att han ”utsattes för ett bakhåll – komplett med specialinbjuden torped jag inte kände till”.

Många som har intervjuats av Janne Josefsson kan sannolikt känna igen sig i den beskrivningen. Kommunalråd, socialsekreterare och diverse småskuttar, men också Bris, Röda Korset och Kartellen-rapparen Sebbe Stakset.

Den hänsynslösa arbets­metoden har varit Josefssons signum sedan han jobbade på lokalradio i Borås. Där gjorde han granskande lokaljournalistik tillsammans med Lasse Brandeby, senare känd som den komiska figuren ”Kurt Olsson”. I en intervju med journalisten Christer Berglund, som finns med i antologin ”I dödens väntrum” (Atlas), säger Brandeby att Janne kunde vara ruggig. ”Han mördade kommunalråd, inte bara en gång. Han körde in kniven i dem först och sedan trampade han på dem och grävde ned dem också.”

I sitt Sommar-program från 1996 beskrev Janne Josefsson journalister som ”ynkryggar som går etablissemangets ärenden och ljuger och bedrar”. Demokratiskt valda politiker ”gräver demokratins grav.” Och facken är hycklare, liksom företrädarna för Amnesty och Röda Korset.

Sanningens fyrbåk är Janne Josefsson, enligt Janne Josefsson själv.

Trots att han tjänar mer än en miljon per år – dubbelt så mycket som sina kvinnliga kollegor – är hans självbild underdogens. Att han är Sveriges mest kända journalist är ett problem. Både för oss journalister och för journalistiken.