Foto: Bertil Ericson

Foto: Bertil Ericson

Det borgerliga kravet på valfrihet har arbetarrörelsen haft svårt att hantera. Det innebar att privat ägande inom den offentliga sektorn började ses som en förutsättning för valfrihet. Till de borgerligas två valsegrar har således bidragit att man drivit kravet på individens frihet att välja skola, vård med mera. Det har dolt att deras syfte även är att minska offentlig och politikerstyrd verksamhet i samhället genom ett ökat privat ägande inom det så kallade välfärdsområdet.

Borgerliga företrädare betecknar såväl offentliga som skattefinansierade privata verksamheter som välfärd, även de vinstdrivande. Det har varit en strategisk benämning för sammanblandning av vinstdrivande privat med offentlig verksamhet. Välfärdsbegreppet har således fungerat som täckmantel för ett politiskt systemskifte. Det döljer att även privata välfärdsföretag är skattefinansierade – liksom ägarnas vinster.

De borgerliga har även lyckats sprida en mer eller mindre sanningsenlig bild av den offentliga sektorn som ineffektiv, föga serviceinriktad och i behov av konkurrens. Valfrihet och privatisering kunde åstadkommas med en fortsatt offentliga finansiering, genom införande av skolpeng och ersättning för patienter inom vårdcentraler och annan vård- och omsorgsverksamhet. Det förutsatte ett offentligt konkurrens- och upphandlingssystem för kommuner och landsting, kompletterat med LOV – lagen om valfrihet.

Att borgerliga regeringar, landsting och kommuner drivit och driver denna politiska omdaning av samhället är väl knappast att förvånas över. Tyvärr tycktes i alla fall tidigare även en del socialdemokrater ha sett det privata ägandet som en förutsättning för valfrihet inom välfärdsområdet. Att valfrihet skulle kunna skapas även inom ramen för den offentliga och den ideella sektorn föreföll inte så många inse. Varför så blev fallet är en frågeställning som jag tar upp i en ny bok ”Krävs ofärd för välfärd?”. Det föreföll tyvärr inom det social­demo­kratiska partiet inte ifrågasättas varför man var tvingad att anlita en viss vårdcentral eller skola nära sitt bostadsområde trots annat önskemål. Helt onödig ”ofrihet” kan man tycka. Den offentliga servicen gavs därmed en myndighetsstruktur.

En viss förmyndarmentalitet ansågs således prägla samhället. Det bidrog sannolikt till ett uppdämt behov av att tillåtas göra egna val och ta ställning till hur de egna behoven och önskemålen bäst skulle kunna tillgodoses. Trots den snabba etableringen av privata företag inom den så kallade välfärdssektorn, finansierade av våra skattemedel, har någon total valfrihet knappast kunnat erbjudas någonstans, allraminst på mindre orter. Det som kan åstadkommas är rimligen vissa valmöjligheter och då företrädesvis inom ramen för den offentliga och den ideella sektorn.

I och med att marknadstänkandet fick alltmer utrymme tilltog acceptansen för konkurrensutsättning av offentlig verksamhet och privatisering. Till denna politiska utveckling har globalisering och EU bidragit. Ingvar Carlsson har i sin senaste bok konstaterat att den nyliberala påverkan av politiken underskattades. Det är nyliberala strömningar som Alliansen tyvärr nu fått möjlighet att utnyttja i de privata så kallade välfärdsföretagen med skattefinansierade vinster som följd.

Att benämna privat vård och omsorg ”välfärdsföretag” döljer att de är offentligt finansierade och styrda av offentliga lagar. En offentlig styrning som dessvärre inte hindrar att vinster för riskkapitalister och andra kan skapas i dessa företag genom urval av patienter, minskad bemanning, lägre löner, otillräckligt utbildad personal med mera. För att klara kvalitetskrav och uppföljningar krävs anställningar av bland annat så kallade uppdragsstrateger, kvalitetsutvärderare och affärsområdeschefer. Patienter och boende på äldreboenden har blivit kunder och brukare.

Nu i höstens val gäller det att stödja en vidareutveckling av offentlig vård och omsorg med möjlighet till egna val i stället för valfrihet genom en fortsatt borgerlig satsning på skatte­finansierade, vinststyrda privata välfärdsföretag.

Carina Nilsson
fd LO-utredare och kommunalpolitiker (S)