Den hyllade svenske filmskaparen Ruben Östlund kunde inte ha regisserar dem bättre, scenerna när Skånepolisen nu bit för bit demolerar sin egen trovärdighet.
Att med nio–tio hästar i bredd rida rakt igenom en folkmassa är en potentiellt dödande polisinsats. En så grov handling kräver en rejäl legitimitet för att sättas in av landets ordningsmakt.
Men när polisen i efterskott famlar efter legitimitet och orsak hamnar de helt fel.
De första uttalandena om att demonstranterna kastade gatsten och gick till angrepp mot ambulanspersonal har snabbt kunnat vederläggas. Polisledningen verkar inte ha uppfattat att det förutom demonstranter fanns en uppsjö journalister och fotografer på plats som kunde skildra det faktiska skeendet. Där fanns också den ambulanspersonal som efteråt intygade att de inte blev angripna.
Polisen har efter detta ändrat sina uttalanden och även vid flera tillfällen ändrat texten på sin hemsida.
Och det är här som man känner sig förflyttad till Ruben Östlunds filmvärld.
Beteendet skapar samma frustration som när mannen i hans film Turist ihärdigt biter sig fast vid halvsanningar och lögner efter att i en krissituation ha glömt sina barn och flytt, dock först efter att ha säkrat sina skidhandskar och sin mobil.
För antingen sprang han eller också sprang han inte.
Antingen kastade demonstranterna gatsten eller också gjorde de inte det.
Justitieminister Beatrice Ask väljer att ytterligare fördunkla händelsen med orden ”Under tumult och upplopp blir minnesbilderna väldigt olika”.
Tydligt inspirerad av Beatrice Asks dunkla ord tog så Skånepolisens Susanna Trehörning i måndagens Aktuellt ett steg tillbaka: polisens felaktigheter var plötsligt återigen inga felaktigheter, åtminstone inga större. Ordvrängningarna flödade.
Och återigen förpassades tv-tittarna in i undanflykternas värld, som skapade i ett drama av Ruben Östlund.
Helt klart är att det fanns personer från det så kallade svarta blocket med bland demonstranterna, personer som uppenbart inte var där av annan orsak än att bejaka våld och som därmed mer fungerade som ett stöd åt nazisternas våldsideologi än bekämpade den.
Men polisens uppgift är att skydda alla medborgares rätt att uttrycka sig i enlighet med vår grundlag, alltså även att skydda den stora majoritet av demonstranter som var där enbart för att uttrycka sitt motstånd mot nazisternas ideologi.
Med våra skattepengar utbildar vi en ordningsmakt som ovillkorligen ska kunna upprätthålla ordningen på ett ansvarsfullt sätt.
Kan den operativa polisledningen inte detta ska den bytas ut.
Det är också en fråga om utbildning.
Om kaos och potentiellt dödande våld blir resultatet av polisingripanden kan vi lika gärna lägga ned polishögskolan och gå tillbaka till ett system med medborgargarden.
Det handlar ytterst om den tillit som måste finnas för att vanliga medborgare, fredliga demonstranter och även poliser ska kunna visa sin mening och utföra sina jobb på ett så tryggt sätt som möjligt.
Annars är vi på väg mot en mycket obehaglig framtid.
