Martin Klepke webbledartopp

Fackens svårigheter att värna kollektivavtal vid hög arbetslöshet ökar kraven på bättre lagstiftning runt arbetsmarknaden.

Men det är samtidigt en vansklig väg, skriver Arbetets politiska redaktör Martin Klepke. Låt parterna sköta arbetsmarknaden. Politikernas stora utmaning är i stället att få ned arbetslösheten.

 

Fackens tid är förbi! Ge oss bra politiska beslut!

Ska det bli framtidens slagord när slavlika arbetsvillkor och usla löner upphäver kraften i våra kollektivavtal och alltfler i stället ropar på en politisk lösning?

För verkligheten har sannerligen förändrats.

Osäkra och lågbetalda anställningar kunde tidigare vara en inkörsport till den reguljära arbetsmarknaden.

I dag är arbetsgivare som erbjuder otrygga anställningar i många fall inte ett dugg intresserade av att arbetet ska leda framåt, vare sig till större trygghet eller till högre löner.

Endast den korta tid av maximalt utnyttjande av den insatsvara som kallas arbetare är intressant.

Det är skrämmande nog inte heller bara de allra enklaste jobben som i dag fått detta upplägg, även om jobb med låga kvalifikationer ännu överväger.

På många ljusskygga arbetsplatser kallas arbetare in, ofta via ett sms, utnyttjas maximalt och slängs åter ut i kylan. En framtid är inte att tänka på, än mindre en utveckling till bättre anställningsformer.

Och facken får allt svårare att nå de mest utsatta på arbetsmarknaden.

Och många frågar sig, hur har det kunnat bli så här?

Naturligtvis har högeralliansens nedmontering av anställningstryggheten bidragit till utvecklingen.

Men den främsta orsaken är inte högerpolitiken i sig, utan den allt högre permanenta arbetslöshet som skapats.

Med en ständigt stor grupp män­niskor som står just vid sidan om den reguljära arbetsmarknaden finns alltid en guldgruva att ösa ur för arbetsgivare som så snabbt som möjligt vill vaska fram så hög vinst som möjligt ur sin arbetskraft.

Nyligen varnade den engelske professorn i utvecklingssociologi Guy Standing för vad det kan leda till, i sin bok ”Prekariatet, den nya farliga klassen”.

Prekariatet, gruppen med ständigt osäkra anställningar, som består av ungdomar, migranter och olika typer av projektanställda, kan bli så utsatta i sin strävan efter trygghet och försörjning att de vänds mot varandra eller fångas av populistiska eller totalitära tankegångar, vilket utgör ett hot mot hela det demokratiska samhället, menar Standing.

Och var är då fackens plats i denna utveckling?

I sin nya bok ”Det gemensamma. Om den svenska välfärdsmodellen” skriver den tidigare LO-utredaren Irene Wennemo att en följd kan bli fler fackliga konflikter för att försvara kollektivavtalen.

Men det är en svår väg, konstaterar hon, då denna fackliga kamp i en alltmer globaliserad värld och med en alltmer uppluckrad anställningslagstiftning till stor del måste ske på arbetsplatser utan kollektivavtal och kanske också utan fackliga medlemmar.
En annan möjlig utveckling, skriver Wennemo, är att vi får förlita oss mer på lagstiftning och att vi därmed går mot en större politisering av villkoren på svensk arbetsmarknad.

Det är en allt vanligare och ingalunda orimlig framtidsbild, och det går inte att sticka under stol med att det finns starka argument för en ökad politisering av arbetsmarknaden. Till exempel att en lagstiftad minimilön skulle rädda många av de allra sämst betalda undan rena slavlöner.

Vi minns också en relativt stor minoritet som på IF Metalls kongress i våras ville att förbundet skulle ställa sig bakom en skarpare lagstiftning mot bemanningsföretag och osäkra anställningsformer.

Men att lämna över till politiska beslut är samtidigt mycket vanskligt. Den långsiktighet som präglat arbetsmarknaden går förlorad när vi i stället måste förlita oss på hoppande politiska majoriteter. Och kollektivavtalens gynnsamma roll för hur vi genom ökad produktivitet kan höja både vinster och löner slängs även den ut med badvattnet.

Visst bör de värsta reformer som alliansen gjort på arbetsmarknaden skrotas vid en valvinst för de rödgröna, men främst bör politikens bidrag vara att återställa ramverket för arbetsmarknaden och hålla nere arbetslösheten.

Därutöver krävs en stark och tydlig facklig linje.

I våras gick Seko ut i en strejk på spårområdet som främst gällde anställningsformer.

Det är troligt att vi får se fler konflikter av samma art på fler områden för att försvara kollektivavtalen.

Dagens omgjorda världsbild gör det inte lätt, och det är inga sötebrödsdagar som väntar facken i försöken att värna den fackliga sammanhållningen och de mest utsatta på osäkra jobb.

Men det är ännu mer vanskligt att kasta in den fackliga handduken och i stället förlita sig på politiken.

I den första yrvakna glädjen kan nya lagar möjligtvis leda till en tillfällig förbättring, men risken är uppen­bar att vi på sikt ser stora negativa effekter.

Den unika nordiska arbetsmarknaden har varit en förutsättning för en hög och rättvis inkomstutveckling med små inkomstskillnader inom ett kapitalistiskt system.

I övriga Europa syns effekter av större politisk inblandning i form av större klass- och löneskillnader, cementerade i politisk lagtext.