Foto: Colourbox

Foto: Colourbox

Den svenska självbilden är i kris. Skakad, förvirrad, men också under aktiv omformning. Det plockas bland gamla skärvor, putsas upp eller förses med nytt innehåll. Kampen om hur den nya berättelsen om Sverige ska se ut pågår för fullt – och handlar om vad vi vill att det ska betyda att vara svensk. Och förstås om att bestämma en sak – vilka är »vi«?

Henning Mankells Kurt Wallander vaknar ofta med blodsprängda ögonvitor. Bakfull, frånskild och deprimerad kravlar han ur bingen, eller var den blöta kvällen nu slutade, för att utan entusiasm ta sig an en arbetsdag fylld av bestialiska mord och organiserad brottslighet, inte sällan med rötterna utanför Sverige. Lagomlandets gränser har sprängts av en korrupt, girig, internationell kapitalism. Den omtänksamma och kärleksfulla tillvaro Wallander en gång levde i har förbytts i ett enda stort och iskallt Efteråt. Så kan en historia om Sverige se ut. En annan skymtar i en valaffisch från Sverigedemokraterna. Två blonda barn vandrar på en grusväg som slingrar genom ett idylliskt landskap under texten ”Ge oss Sverige tillbaka!”.

Den svenska självbilden är i kris. Skakad, förvirrad men också under aktiv omformning. Det plockas bland gamla skärvor, putsas upp eller förses med nytt innehåll. Kampen om hur den nya historien om Sverige ska se ut pågår för fullt. När Moderaterna kallar sig ”Det nya arbetarpartiet” och när Socialdemokraterna säger att de vill ”Värna välfärden” är det en retorisk strid om vem som äger berättelsen om Sverige. För bilden av vilka ”vi” är påverkar vilka ”vi” blir. Historieskrivning, bilder och berättelser formar verkligheten, gränsen mellan fiktion och verklighet är flytande.

Nationalberättelser frodas ofta när samhället upplevs som hotat, när det snabbt förändras. I Eva F Dahlgrens Fallna kvinnor berättar idéhistorikern Gunnar Broberg om hur berättelsen om Sverige till stora delar skrevs runt förra sekelskiftet. Det gamla bondesamhället höll på att brytas sönder av industrisamhället. Inflyttningen till städerna skapade skilsmässor och prostitution. Sverige uppfanns för att ge svenskarna en tydligare identitet att hålla sig till när förändringens kraftfulla, men också riskabla, vindar ryckte tag i kragen på hemvägen från krogen eller något av stadens dansställen. Vi fick nationaldag, nationalsång och nationalparker. Vi fick Skansen och vi fick Kulturen i Lund. Det sattes upp statyer på torgen och historien fylldes med ansikten som Gustav Vasas och Erik Gustaf Geijers, men också av klassificeringsexperter som Carl Von Linnés.

Vem svensken var skulle avgränsas när det gällde livsstil, vilket inte bara drabbade de ”fallna” kvinnor som Dahlgren skriver om, utan också drinkare och vagabonder.

Svensken gjordes dessutom till en ras, skallar började mätas i Herman Lundborgs Rasbiologiska Institut från 1922. Steriliseringarna av dem som ansågs hota folkstammen inleddes. Lundborg reste runt med sitt måttband. Bannade den bristfälliga ras-kvaliteten på brottslingar. Tvingade mysande linnet av kvinnliga seminarister, idealet som översattes till siffror.

citat1

Begreppet ”folkhem” myntades av högermannen och nationalisten Rudolf Kjellén men övertogs 1928 av Per Albin Hansson som menade att klassamhället skulle avlösas av ”folkhemmet Sverige”. Det socialdemokratiska folkhemsbygget hade inledningsvis förvisso både en demokratisk och en nationalistisk sida. Men den demo-kratiska, klassutjämnande och inkluderande tendensen växte sig allt starkare.

Precis som Göran Rosenberg skriver i sin pamflett Sweden: the reluctant nation blev folkhemsbygget en del av den svenska identiteten. I en officiell broschyr från 1942 beskrevs svenskarna bland annat som ”samförståndsinriktade” och med en ”medfödd rättskänsla”.

Kanske skulle man kunna säga att den sociala ingenjörskonstens tro på rationalitet hade sin motsvarighet i (konstruerandet av) det svenska folkkynnet och den svenska självbilden. Att vara svensk blev liktydigt med att vara en demokrat med stark tro på rättvisa, framåtskridande och rationella lösningar.

Sverige lyckades hålla sig utanför andra världskriget, vilket stärkte svenskarna i deras övertygelse att de var mer fredliga och rationella än andra och gav den svenska industrin ett försprång framför övriga Europas. Det här gav medel för folkhemspolitiken att fördela och skapade förutsättningar för välfärden. Det bidrog också till de första stegen bort från ett etniskt relativt homogent Sverige. Arbetskraft behövdes i industrin, först på 1980-talet förändras incitamenten för svensk invandrarpolitik från den tidigare arbetskraftsbehovsinriktade till en flyktingpolitik som motiveras av humanitära skäl. Det här framgår i Norstedts Sveriges historia 1965-2012.

Att arbetslösheten ökade bland invandrare från och med 1980-talet har delvis sin förklaring i växlingen från den tidigare arbetskraftinvandringen till en flyktinginvandring. Men framförallt – vilket sällan framgår – i strukturkrisen för industrialismen.

Att något var på väg att förändras med den svenska framgångsmodellen märktes i gruvstrejken 1969 och förstärktes efter oljekrisen 1973. Den svenska industrimotorn hostade och hackade. Samförståndsandan, som blivit en viktig del i berättelsen om Sverige, var bruten. Folkhemsbygget började krackelera i ytskikten. Socialdemokraterna fortsatte bygga vidare på sin vision men tvivlet märktes både inom de egna leden och bland väljarna. Med den borgerliga valsegern 1976 bröts den långa eran av socialdemokratiskt styre.

Även om socialdemokraterna sen tog tillbaka makten attackerades folkhemmet med skottsalvor från kompassens alla riktningar under 1970- och 1980-talen. Från höger och från vänster. Från författare och från musiker. ”Staten och kapitalet, de sitter i samma båt” ylade Thåström som snappat upp Blå Tågets gamla låt.

Grundtanken att staten stod för välfärden hade också inom socialdemokratin börjat ersättas av andra idéer: Kanske kunde välfärden i stället garanteras av marknaden. Kanske skulle priset för den bli lägre om man lät privata aktörer slåss om kunderna (medborgarna). Kanske skulle vi rent av få in mer skatt från de framgångsrika och från företagen om skatterna sänktes. Fromma och aningens naiva förhoppningar, tycker nog många idag. Lika fullt har de med nitisk iver prövats genom både 1990-talets och 2000-talets kriser.

I rasande fart har Sverige förvandlats från ett klassutjämnat industrisamhälle till en tydligt ekonomiskt skiktad upplevelseekonomi. Folkhemmets svenskhet hade förvisso sina fula fläckar men byggde ändå på strävan efter rättvisa och demokrati i vid bemärkelse. Istället har vi fått ett klassamhälle med sönderrivna skyddsnät. Tolerans och fredlighet har inom vissa kretsar bytts mot aggressiv rasism. Samhället genomgår en lika fundamental omvandling som det gjorde runt förra sekelskiftet, då vi gick från agrart samhälle till modern industrination, och liksom då famlas efter en ny svenskhet.

citat2

Folkhemmet lever kvar främst som retorik. Moderaternas ”arbetslinje” verkar med sin hetsjakt på arbetslösa snarare som en repris av det tidiga 1900-talets vilja att skilja ut ”lösdrivande”. Den som saknade arbete förr ansågs demoralisera en modern och urban livsstil. Medan den arbetslöse idag, när individens främsta uppgift är att vara lönsam, blir till ett hot mot tillväxtsamhället. Och när Sverigedemokraterna med nostalgiskt tårade ögon talar om folkhemmet, har de glömt att vägen dit byggde på en demokratiseringsprocess där allt fler inkluderades, inte uteslöts. Även de socialdemokratiska talen om folkhemmet klingar ibland falskt, en del av nedrivandet har de själva bidragit till. Inte konstigt att svenskheten är i kris, när beståndsdelarna en efter en faller flagnade till marken.

Värt att komma ihåg är att berättelsen om Sverige, som den såg ut vid förra sekelskiftet, berättades från ett illa valt perspektiv. Den försökte identifiera det som skilde istället för att omformulera berättelsen, låta den bygga på insikter om vad som skapade vad och hur fler skulle omfattas av den historia som berättades. De ”fallna kvinnor”, som Dahlgren skriver om, hade ”fallit” därför att kvinnor saknade rimliga möjligheter att försörja sig, för att skyddsnäten var otillräckliga, för att individen alltid klandrades framför strukturen. Det här var insikter som folkhemsbyggets historia om Sverige senare berättade om, och skrev en ny historia kring. Man tittade inte bara bakåt utan också framåt.

I stället för att nostalgiskt eller retoriskt komma med tvärsäkra påståenden om vad det innebär att vara svensk, borde vi idag ringa in berättelsen genom frågor. Vad vill vi att det ska betyda att vara svensk? Finns det något vi är stolta över och som vi vill föra vidare?

Samt – inte minst – finns det några som inte känner igen sig, eller känner sig inkluderade, i den historia om Sverige som berättas?

Fredrik Borneskans 

Läsning

Fallna kvinnor

Eva F Dahlgren

Forum

 

Sweden: the reluctant nation (Kan laddas ner här)

Göran Rosenberg

Counterpoint

 

Sveriges historia 1965–2012

Kjell Östberg, Jenny Andersson

Norstedts