Att smutskasta motståndarna är en tradition hos högern
Moderaternas valkampanj i Stockholm blir en antikampanj mot de rödgröna där oppositionen anklagas för att vilja lägga ned allt som är bra.
Jobb för unga försvinner, försvaret går upp i rök och Rut-bidragen läggs ned, är budskapen. Men ingenting om Moderaternas egen politik.
Att smutskasta i stället för att lyfta fram en egen politik känns normalt fegt, på gränsen till lumpet och Expressens avslöjande om de kommande Moderataffischerna upprör såväl motståndare som statsvetare.
Men tvärs emot vad många tror kan tilltaget att smutskasta och förmedla små sting av negativ känsla för motståndarna i vissa fall vara effektivt.
Vi ser ständiga exempel på det när borgerliga politiker och borgerlig press gärna vinklar om vänsterns argument så att de ska ge negativa känslor och stämningar.
Den här argumentationstekniken tas lämpligt upp i en kommande bok av språkvetaren Sara Gunnerud, ”Ordens makt i politiken”, där hon visar att negativa förvanskningar av vänsterns politik länge varit en medveten språklig strategi hos högern.
En ständig favorit är påståendet att vänsterns krav på anständiga trygghetssystem gör att folk blir lata bidragstagare.
Och fackens krav på att människor från andra länder inte ska behöva jobba till svältlöner när de kommer till Sverige blir i högerns mest vulgära retorik att facken är orsak till att flyktingar drunknar i Medelhavet. (Jo, den omvinklingen har frapperande nog gjorts av svenska liberala debattörer).
Ett aktuellt praktexempel på att förmedla negativa känslor för motståndaren i stället för att diskutera sakpolitik är Martin Ådahls (C) omtalade utfall mot Ali Esbati (V) i förra veckans tv-sända jobbdebatt om Rut-bidraget.
I stället för att diskutera det som Ali Esbati de facto tog upp, att allas våra skattepengar kanske kan användas på ett bättre sätt än att subventionera städning i rika människors hem, valde Martin Ådahl att med darr i rösten anklaga Ali Esbati för att se ned på städjobb i allmänhet.
Vänstern har huvudsakligen en annan ingång där mer av verklighetens allt större orättvisor lyfts fram. Men det görs ofta med fakta och statistik, enligt Sara Gunnerud, och hur sann denna statistik över högerns orättvisor än är har den lätt en tendens att undfly människors känslor.
Men att Stockholmsmoderaterna inte vill stå för någon egen politik ens på sina valaffischer kan troligen ändå ses som ett tecken på att högerns orättvisor nu gått så långt att allt fler blivit medvetna om den moderata politikens negativa konsekvenser för såväl arbetande människor som för staden och landet i stort.
Moderaterna tar då upp det gamla knepet att i stället smutskasta motståndarna.
Naturligtvis kan det slå tillbaka på dem själva.
Människor är empatiska och bryr sig om varandra. Om någon blir utsatt för smutskastning kan effekten bli den motsatta.
Men med dalande opinionssiffror anser Moderaterna tydligen att alla medel är tillåtna.
