Många sängar ska bäddas.
Städningen skapar lugn för Heléne
En känsla av att inte vara i fas. Så beskriver lokalvårdaren Heléne Wång adhd. Men med schyssta kollegor och rutiner får livet ordning.
– Även om vissa morgnar kan vara tunga och jag bara vill dra täcket över huvudet så vet jag att det blir bättre på jobbet, säger hon.
– Jag vet att det är en dålig vana. Men sådana här mikropauser är guld värda, säger Heléne Wång och nickar mot den glödande cigaretten.
Det är förmiddag. På Karlskoga folkhögskolas gräsmatta tuggar robotgräsklipparen Robban på i maklig takt. Nedanför breder sjön Möckeln ut sig under en ljusgrå himmel.
– Jag behöver minuter där jag bara är här och nu.
Uppe eller nere, stressad eller lugn, trött eller pigg. Det blir med motsatsord som Heléne beskriver adhd, som hon diagnostiserades med för tre år sedan. Saker och ting föll på plats. Den neuropsykiatriska funktionsnedsättningen har gjort att hon inte känt sig i fas med resten av världen, berättar hon när vi går in i ett av husen vid folkhögskolan där tio sängar ska bäddas.
– Det är som att jag alltid har varit här… säger Heléne och pekar på rummets ena hörn och låter sedan fingret svepa till det andra och säger:
– … och livet har varit där.
Efter att i flera år dragits med en depression och varit sjukskriven sökte Heléne hjälp via Arbetsförmedlingen. Hon började arbetsträna som lokalvårdare på folkhögskolan och blev år 2007 deltidsanställd. När hon fick sin diagnos för tre år sedan ändrades ingenting i hennes schema, det fungerade bra innan. En del smällar har det dock blivit. Ett av adhd:ns symptom kan vara oro och depression och vid tillfällen har Heléne varit hemma en vecka och vilat upp sig. Men jobbet är också ett andhål. Rutiner skapar struktur, den fysiska tröttheten ger ro och de sociala mötena glädje.
Via Arbetsförmedlingen har hon en trygghetsanställning, vilket innebär att Arbetsförmedlingen betalar en del av hennes lön.
– Och med det kan jag jobba i lugnare takt, säger Heléne och drar ett nytvättat örngott över en kudde.
Bäddningen är klar. Vi går upp till skolans matsal. Det är stimmigt i lokalen. Heléne vill prata om sin diagnos för att hjälpa andra att släppa och slippa skammen. Men lätt har det inte alltid varit.
– På min tid fanns inte ens adhd som diagnos. I skolan klarade jag mig, men det var jobbigt när det var för mycket stök och liv. Jag tar in allt omkring mig. Nu när vi sitter och pratar tar jag in vad de säger där vid andra bordet, berättar hon.
Men med hjälp av det omstridda läkemedlet Ritalin har det blivit lättare att organisera intrycken.
– Det har funkat för mig, jag har mer ordning på huvudet nu. Jag kan mota bort stressen och släppa taget, det är skönt.
Adhd är en förklaring till hur hon är men ingen ursäkt eller anledning att skylla ifrån sig, tycker hon.
– Det är min skyldighet att kommunicera med arbetsgivaren och säga ”jag är stressad nu”.
Ett levande samtal är viktigt, håller biträdande rektorn Hans Pettersson och rektor Elaine Lindblom med om.
– Vi vill ha hela personalen som del av det sociala arbetet här och där är Heléne ett stöd. Hon vet hur det är att leva med en diagnos, säger Elaine Lindblom.
Det är snart lunchdags och Heléne hälsar vant på elever och kollegor till höger och vänster. Sammanhållningen underlättar arbetet, inte bara för Heléne själv.
– Jag är som en måttstock för mina kollegor. Om jag är stressad är alla det – det är bara det att jag känner av det på ett annat sätt, säger hon och ler.