– På sikt blir det svårt att ha kvar bostaden, säger Sofia Löfving. Men jag ångrar inte att vi inte hade en privat livförsäkring, det tjänar ingenting till. Nu har jag däremot tecknat livförsäkring för mig själv. Foto: Anders Wiklund

– På sikt blir det svårt att ha kvar bostaden, säger Sofia Löfving. Men jag ångrar inte att vi inte hade en privat livförsäkring, det tjänar ingenting till. Nu har jag däremot tecknat livförsäkring för mig själv. Foto: Anders Wiklund

En höstdag står Sofia Löfving plötsligt ensam med tre barn och ett kedjehus. Nio månader senare gläds hon åt att hon och döttrarna har överlevt läsåret. Hur länge hon har råd att behålla huset får framtiden visa.

Vardagsmorgnar med barn kan vara svåra, men för familjen Löfving på Värmdö börjar onsdagen den 11 september 2013 så bra man bara kan önska.

De två äldsta barnen, sexåringen och nioåringen, ska få cykla till skolan för första gången. Pappa Michael justerar cyklarna åt dem – cyklar är ett av hans stora intressen. När Sofia säger att det är dags att ge sig iväg vill döttrarna springa in och säga hej då till honom en extra gång.

Michael Löfving är underhållsingenjör i tågbranschen, och den här dagen ska han arbeta hemifrån. När det har blivit tyst i huset skickar han några jobbmejl.

Plötsligt känner han att något händer inne i kroppen – och att det är allvarligt.

Michael Löfving ringer först ambulansen. Sedan sin fru. Det ska visa sig att han har bristningar på aortan.

Sofia hinner träffa sin man på sjukhuset innan han sövs ner. Han berättar att han har bokat tid på bilverkstaden. Han ger henne lösen­ord till datornätverket hemma. Små saker som hon i efterhand ska minnas med tacksamhet.

Operationen tar 22 timmar. Sedan vårdas Michael Löfving i respirator. Statistiken säger att de som hinner till sjukhus när ett stort blodkärl får bristningar har hyggliga chanser. Men efter några dagar blir han plötsligt sämre.

Den 17 september, några veckor före sin 42-årsdag, är Michael Löfving död.

För Sofia Löfving och barnen förändras livet på så många sätt att det knappast går att ge en samlad och begriplig bild av det. Hur påverkas en sexåring av att varje dag i tre månader få frågor i klassen om sin pappas död? Vad betyder det att grannar följer till körsången när mamma inte hinner? Varför gråter fyraåringen efter pappa varje kväll medan storasyster reagerar med ilska?

I allt detta är ekonomin kanske inte den största frågan. Men den tränger sig på.

– Bland det första jag gjorde var att ringa banken och ta över alla betalningar med autogiro som hade gjorts från min mans konto, säger Sofia Löfving. Kort efter bouppteckningen lade jag om lånen på huset, 2,3 miljoner, och fick väldigt förmånlig ränta ett år framåt. Jag gjorde en budget, lade upp nya konton och försökte få kontroll.

Sofia Löfvings första tanke hade varit att hon måste sälja huset direkt. Hennes man hade tjänat 43 000 kronor i månaden, hennes lön som folkhälsovetare vid Karolinska institutet är 29 000. 60 procent av inkomsterna hade försvunnit i ett slag.

Men steg för steg fick Sofia Löfving klarhet i vilka ersättningar hon och barnen har rätt till. Grunden är den statliga omställningspensionen till henne själv, 5 600 kronor före skatt, och barnpensionen, ungefär 3 600 per barn.

Till det kommer olika ersättningar som regleras i kollektivavtal. Dels engångsbelopp från tjänstegrupplivförsäkringen (TGL) på 276 000 kronor till Sofia Löfving (och 89 000 kronor för vart och ett av barnen, pengar som blir tillgängliga först när de fyller 18 år). Dels ersättningar som är kopplade till Michael Löfvings tjänstepension.

– Eftersom han hade arbetat hos flera olika arbetsgivare kommer pengarna från en rad håll: Alecta, som har hand om tjänstepensionen ITP, från SPP, som förvaltar fondsparandet inom ITP-pensionen, och från Volvos egen företagspension VFF.

– Från vart och ett av pensionsföretagen kommer fyra besked varje månad, ett till mig och ett för varje barn. Det är så mycket papper!

Sofia Löfving beskriver en stor trötthet över att ensam behöva fatta alla beslut i familjen, stora som små. Exakt hur stor del av inkomstförlusten som de olika ersättningarna täcker har hon svårt att ange, särskilt som flera av de löpande ersättningarna snart börjar trappas av i takt med att barnen blir äldre. Men ekonomin är ansträngd. En bidragande orsak är att Sofia Löfving måste vara hemma med sjuka barn oftare än när hon kunde dela ansvaret med sin man.

– Jag klipper barnens hår själv. Jag letar röda lappar i affärerna. Jag vet när Skansen har fri entré. Jag är hela tiden medveten om pengarna.

Sofia Löfving sade genast upp telefonabonnemang, morgontidning, tv-kanaler, gymkort och yogaklass. Hon bytte elavtal och använder sparade tvålar i stället för pumptvål.

Men det finns utgifter som hon inte kan skära ner. Barnens föreningsaktiviteter måste finnas kvar, döttrarna har redan drabbats av en så stor förlust.

Begravningen planerade Sofia Löfving på egen hand, ett sätt att hålla nere kostnaden och låta alla komma. Grannar och bekanta hjälpte till med kaffet.

– Gravsten har vi kvar, den ska vi ordna i sommar. Barnen ska vara med och välja.

Delar av det ekonomiska skyddet för dem som blir kvar när någon dör är frivilligt, och Sofia Löfving ser det som rimligt. Till den del av tjänstepensionen som har formen av fondsparande hade Michael Löfving valt så kallat återbetalningsskydd. Det ger Sofia Löfving en mindre summa varje månad.

– Vi valde aktivt att inte ha privat livförsäkring och bolåneförsäkring. Jag ångrar inte det, det tjänar ingenting till. Vi var två fullt friska människor. Statistiken säger att du inte dör av sjukdom när du är under 40.

– Kanske betyder det att jag måste byta bostad så småningom. Men jag lever, och jag är inte arbetslös. Det kommer att gå. Det är bara väldigt jobbigt.

 

Läs också:

Stödet vid dödsfall urholkat