Teknikarbetsgivarna hävdar i en rapport att industriarbetarnas löner måste sänkas, annars väntar uppsägningar och nedlagda företag. De vill också behålla krisavtalet som gjordes med IF Metall under 2008 års kris. Avtalet innebar kortare arbetsdag och lägre lön i stället för neddragningar.

För arbetsgivarna är lönerna alltid för höga, men talet om att de är så höga att konkurrenskraften hämmas är rent nonsens. Svenska industriarbetarlöner är inte höga jämfört med resten av Västeuropa. Dessutom är Sveriges exportindustri inte arbets- utan kapitalintensiv. Vi exporterar mest fordon, maskiner, papper, trävaror och metall, alltså produktionsmedel. Dessa företags kostnader är främst maskiner och lokaler.

Sverige kan inte konkurrera med låga löner, men hävdar sig väl i fråga om produktivitet. Lönekampen handlar om fördelningen av det värde som löntagaren frambringar, om hur mycket som ska gå till lön och hur mycket som ska bli till mervärde. Det senare används för att betala räntor och till profit. Profiten i svensk industri räcker gott och väl till investeringar. Vad som behövs är ökade nyinvesteringar för att utveckla produktionen och förädlingsgraden. Mer stål kan till exempel tillverkas i Sverige. I dag exporteras en stor del av malmen i form av kulsinter. En storsatsning på vind- och vågkraft behövs och ger många nya jobb när de ska tillverkas.

Det finns en grundläggande motsättning mellan arbete och kapital som handlar om vem som ska råda över det producerade värdet, kapitalisterna eller arbetarna. När arbetarna får råda kommer mer att investeras, inte mindre. I stället för profiter som hamnar i aktieägarnas fickor i form av aktieutdelning kommer produktivitetsökningen att användas också för att förkorta arbetsdagen och minska stressen.

I den aktuella frågan får IF Metall inte tveka. Det är dags att gräva upp stridsyxan. Kravet på sänkta löner är en utmaning som ska mötas med hot om storstrejk med krav på rejäla lönehöjningar i kronor, inte procent. Det förra gynnar de som har låg lön.
Strejkkassan är välfylld och måste förstärkas ytterligare inför vinterns avtalsrörelse.

Bland IF Metalls 350 000 medlemmar är kampviljan stark. En strejk kommer att vitalisera fackföreningen, öka aktiviteten och leda till att de mindre kampvilliga företrädarna byts ut.

Mobilisera hela styrkan i ett hårt och snabbt slag med massdemonstrationer och stöd från resten av LO så är segern given. När kapitalägarna går miste om sina heliga profiter är de inte längre så sturska.

En segerrik metallstrejk skulle underlätta alla löntagares kamp och förstärka den vänstervind som nu blåser. Många arbetare skulle inse att det inte räcker med att bekämpa enstaka problem, att det är den kapitalistiska utsugningen som helhet det gäller. Vänsterpartiet skulle drivas till vänster och vänsterflygeln stärkas i Socialdemokratin.

En för alla – alla för en.

Martin Oskarsson