Folkpartiets snabba utspel mot strejkrätten förvånar.
Så snart Sekos strejkvarsel för pendeltågen i Stockholm blev känt rusade Folkpartiet, och bara Folkpartiet, ut och förespråkade, genom sin arbetsmarknadspolitiska talesperson Christer Nylander, en begränsning av strejkrätten.
Fler borgerliga politiker har tidigare angripit fackets konfliktåtgärder, vi minns till exempel Centerpartiets Fredrick Federleys försök att handgripligt gynna arbetsgivarsidan vid Hotell- och restaurangfackets konflikt för att försvara kollektivavtalet, liksom Fria moderata studentförbundets strejkbryteri med egna fordon under Kommunals busstrejk förra året.
Men att kräva strejkförbud är sällsynt även för borgerliga partier, och inte minst är det historielöst.
Genom att förlita sig på parternas egen förmåga att ta ansvar för lönebildning och anställningsvillkor har Sverige kunnat forma en framgångsrik strategi för såväl företag som anställda.
Det folkpartistiska utspelet bör Socialdemokraterna därför bära med sig när de filar på hur en eventuell regering ska se ut om Sverigedemokraterna återtar sin vågmästarroll.
Om utspelet från Christer Nylander har syftet att blockera för ett samarbete mellan Folkpartiet och Socialdemokraterna efter valet bör han ha lyckats till fullo.
Att sätta sig i en regering över blockgränsen tillsammans med ett parti som vill inskränka strejkrätten torde vara otänkbart för ett arbetarparti.
