Statistiken visar tydligt att inkomstklyftorna ökar i Sverige. Ändå har borgerliga ekonomer svårt att ens ta in dessa grunddata. I stället blandar de friskt mellan statistik och förklaringsmodeller.
Så var också fallet när inkomstskillnaderna i veckan togs upp under ett seminarium runt en ny rapport till Finanspolitiska rådet.
Rapporten, skriven av de tre ekonomerna Bertil Holmlund, Per-Anders Edin och Niklas Bengtsson, visar ännu en gång med tydliga statistiska belägg att inkomstskillnaderna har ökat och dessutom ökat kraftigt just i Sverige.
Opponenten Stefan Fölster, tidigare chefekonom på Svenskt Näringsliv, ansåg dock att gruppen lågavlönade förr var reko människor som jobbade hårt men ändå hade låg lön. I dag består gruppen mest av människor med funktionsnedsättningar och de som av andra individuella skäl har svårt att komma någonstans.
Förutom denna minst sagt dystra människosyn ville Fölster dra den ologiska slutsatsen att inkomstskillnaderna därmed inte har ökat alls. Två invändningar är därmed självklara.
Den ena invändningen, som på seminariet också delades av LO:s tidigare utredningschef Irene Wennemo, är att någon stor förändring av gruppen lågavlönade inte alls har skett under de senaste tio åren.
Den andra är den självklara invändningen att statistik håller sig till ämnet. Om en städare tjänar mindre än en handlare kvarstår inkomstskillnaden även om städaren byter titel till lokalvårdare.
Det är intressant att se vilken frenesi Stefan Fölster och andra borgerliga ekonomer lägger ned på att mörka öppen och tydlig statistik.
Naturligtvis måste orsakerna till den ökade inkomstspridningen analyseras.
Men motståndet mot att ens kännas vid fakta känns kraftigt politiskt styrt.
