Klicka på diagrammet för att se det i större format.

Klicka på diagrammet för att se det i större format.

Resurserna till välfärden ökar inte i den takt som krävs för att behålla personaltätheten i skolan, vården och omsorgen. Ytterligare 33 000 anställda behövs för att möta de ökade behoven i kommunerna.

Under hela våren har debattens vågor gått höga om utvecklingen för resurserna till välfärden. I rapporter från arbetsgivarorganisationerna Svenskt Näringsliv och Sveriges Kommuner och Landsting (SKL) hävdas att resurserna till välfärdstjänsterna är rekordstora.

– Resurserna har ökat sedan år 2000 och är i dag högre än någonsin. Det gäller oavsett om vi mäter som andel av BNP, eller justerar för pris- och löneökningar och ser till befolkningsutvecklingen. Under samma period har skatte­trycket successivt fallit, säger Mikael Witterblad, välfärdsekonom på Svenskt Näringsliv.

Samtidigt visar opinionsmätningar att många svenskar upplever att välfärden försämrats. Så frågan är: Hur står det egentligen till med resurserna till välfärden?

Arbetet har sökt svaret med hjälp av statistik från statliga Konjunkturinstitutet. Kartläggningen visar att arbetsgivarorganisationerna bara ger halva sanningen.

Den offentliga konsumtionen – som huvudsakligen består av utgifter för skola, vård och omsorg – har ökat mer än vad som kan förklaras av rent demografiska förändringar, det vill säga större barnkullar och fler äldre. Det gäller oavsett om man ser på perioden från millennieskiftet eller efter maktskiftet 2006.

Men Konjunkturinstitutet redovisar också beräkningar för hur den offentliga konsumtionen skulle behöva utvecklas för att det offentliga åtagandet ska vara oförändrat. Med det menas att personaltätheten ska vara densamma sett per brukare, alltså att det går lika många dagisbarn per förskollärare eller lika många hemtjänsttimmar per åldring. Mätt på detta sätt ser utvecklingen annorlunda ut.

Den offentliga konsumtionen har under 2000-talet inte ökat i den takt, som enligt framskrivningar, behövs för att bibehålla personaltätheten.

Ett faktum som stämmer såväl för hela 2000-talet som åren efter maktskiftet.

Kommunerna är den del av offentliga sektorn där kopplingen mellan sysselsättningen och verksamheten är starkast. Något som är naturligt, eftersom de ansvarar för arbetsintensiva välfärdsgrenar som skolan, barn- och äldreomsorgen.

Arbetet har – utifrån Konjunkturinstitutets statistik – räknat fram hur sysselsättningen i landets kommuner skulle ha utvecklats sedan 2006 för att hålla personaltätheten på samma nivå. Sammanställningen visar att det saknas motsvarande 33 000 sysselsatta i kommunerna.

Något som Torbjörn Dalin, utredare på Kommunal, hävdar kan ha följder för den upplevda kvaliteten.

– Tidspressen har blivit mycket hårdare i äldreomsorgen. Forskning visar entydigt att kvaliteten i omsorgen till stor del beror på bemanningen. Det är den enda kvalitetsindikatorn som det finns empiriskt belägg för, säger Torbjörn Dalin.

Men Svenskt Näringslivs Mikael Witterblad är skeptisk till Konjunkturinstitutets beräkningar om bibehållet offentligt åtagande.

– Deras mått är mer osäkert och framåtblickande. Styrkan i våra siffror är att det handlar om faktiska utfall, säger Mikael Witterblad.

Välfärdens resurser

Två olika synsätt

1. Demografin ska styra

Volymen på den offentliga konsumtionen växer i takt med demografiska behoven. Ingen standardförbättring för brukarna, utan produktivi­tetsökningar tas ut i form av lägre personaltäthet.

2. Bibehållet offentligt åtagande

Personalresurserna (personal­tätheten) ökar i takt med de demografiskt betingade behoven. Produktivitets­tillväxt kommer användarna till del genom högre standard.