Ett inbördeskrig pågår inom europeisk borgerlighet.
Kriget gäller EU:s styre, men det är en debatt där Europas befolkning frapperande tydligt ställts utanför.
En av de tre regeringschefer som i veckan gästade Fredrik Reinfeldt på Harpsund, Storbritanniens premiärminister David Cameron, vill ha mer makt till enskilda länder, åtminstone till Storbritannien. För att backa upp sin ståndpunkt kan han tänka sig att släppa in såväl Dansk Folkeparti som Sannfinländarna i sin grupp i EU-parlamentet.
Tysklands Angela Merkel vill å sin sida inte gynna bruna partiers EU-motstånd och förordar i stället att EU måste få bestämma mer på central nivå.
Främlingsfientlighet mot överstatlig makt, alltså.
Och många undrar nog: lever dessa statschefer på en annan planet?
Är det verkligen så att Europas framtid avgörs i valet mellan att ge mer makt till främlingsfientliga krafter, eller att ge mer makt till EU-toppar som ingen kan namnet på?
Vart försvann Europas befolkning? Vad hände med de arbetande människor som EU-parlamentet faktiskt ska företräda?
Merkel lägger nu mycket krut på att få igenom sin egenhändigt hopsnickrade tolkning av demokrati, att EU-kommissionens nye ordförande ska komma från den partigrupp som fick flest mandat i valet, det vill säga hennes egen grupp.
Han heter, som många svenskar faktiskt har lyckats lära sig efter den senaste veckans rapportering, Jean-Claude Juncker och förespråkar ett mer federalistiskt, hopsvetsat EU. Alltså mindre makt till ländernas regeringar och mer makt till honom själv och övriga i EU-toppen, den linje som Angela Merkel också företräder.
Men Storbritanniens David Cameron säger alltså nej.
Det är möjligt att Nederländernas Mark Rutte, som också bereddes plats i Harpsundsekan, var tänkt att fungera som medlare.
Rutte ledde efter valet 2010 utan betänkligheter en regering tillsammans med Geert Wilders rasistiska Frihetsparti.
När Frihetspartiet hoppade av 2012 inledde Rutte i stället ett regeringssamarbete med Socialdemokraterna.
Ruttes linje verkar alltså vara att alla går att samarbeta med, bara man får behålla makt.
Vår egen Fredrik Reinfeldt då?
Faktum är att den svenske statsministern, trots många felbedömningar i andra frågor, haft en konsekvent linje: Att hålla rågången skarp mot Sverigedemokraterna och att stå upp för religionsfriheten.
Här finns ingenting av förståelse för SD:s rasism eller Merkels vilja att göra EU mer baserat på ”kristna värderingar”.
I stället har Reinfeldt flera gånger slagit fast att alla människor har rätt till sin egen religion, eller att inte ha någon religion alls, det sistnämnda en markering som till och med ”Socialdemokrater för Tro och Solidaritet” ofta missar.
Att Moderaterna under Fredrik Reinfeldt skulle bjuda in SD förefaller därför osannolikt. Däremot vet vi aldrig vad som händer om Fredrik Reinfeldt lämnar sin post, kanske för en plats i EU-hierarkin.
På sätt och vis är det logiskt att inte fler får plats i ekan på Harpsund, inga arbetare som kämpar för sina jobb mot orimliga nedskärningar och illojal konkurrens, inga kvinnor och män som slåss för jämställdhet och för att kvinnans rätt till sin egen kropp någon gång ska bli allmängiltig i vårt Europa.
Det är uppenbart att både Camerons och Merkels vägar leder till ett splittrat Europa med stora motsättningar.
Den tredje kraften i form av Socialdemokrater och vänsterblock behövs därför mer än någonsin för att ställa sociala krav i Europa, tillvarata arbetstagares rättigheter och skapa jobb.
Risken är annars att missnöjet, som vi hittills har sett i det senaste EU-valet, ger makt åt ett brunsvart töcken där befolkningsgrupper ställs mot varandra.
