Facken i Europa har svårt att samarbeta och väljer olika strategier för att försvara nationella lönenivåer, visar ny forskning. Samarbetet över gränserna funkar bäst i frågor som inte uppfattas som fackliga kärnfrågor.

En förklaring till varför samarbetet på Europanivå går trögt är att fackföreningarna är nationellt rotade, konstaterar Kristina Lovén Seldén i sin avhandling Europafacklig samverkan – problem och möjligheter, vid institutionen för sociologi och arbetsvetenskap, Göteborgs universitet.

Hon har bland annat ställt frågor till företrädare för fackliga paraplyorganisationer och nationella fackföreningar i 14 länder.

– Genomgående finns det en svårighet att lämna invanda arbetsmönster hos facken som gör att samarbetet över gränserna går trögt, säger hon.

Fackföreningarna är i olika grad representerade på de nivåer där beslut om frågor som rör till exempel löner och arbetsrätt inom länderna fattas.

– I Sverige är facken representerade på såväl central som lokal nivå, medan facken i exempelvis Storbritannien har en svagare ställning och i regel bara finns på arbetsplatser.

För den kanske mest centrala frågan, att försvara löner, väljer facken olika strategier beroende på vilken förhandlingsstyrka de har i respektive land.

– Starka fackföreningar med hög organisationsgrad, som i Sverige, vill sätta löner i förhandlingar, medan svagare fackföreningar hellre litar på lagstiftning om lägstalöner för att försvara nivåerna.

Också inställningen till EU spelar roll för samarbetet, enligt avhandlingen. En del fack är positiva till mer federalism inom unionen. Vilket inte delas av förbund som exempelvis de svenska. Men förbundsledningarna är oftast mer positiva till EU och samarbete över de nationella gränserna än medlemmarna.

– Fackliga ledare kan välkomna EU-samarbetet på ett sätt som inte medlemmarna gör, säger Kristina Lovén Seldén och pekar på debatten i Storbritannien om ”British jobs to British workers” liksom att det i en del svenska fackföreningar finns många SD-sympatisörer, exempelvis Byggnads.

SD är som bekant enda partiet i riksdagen som vill att Sverige ska lämna unionen.

Men kring mjuka frågor som exempelvis EU:s arbetstidsdirektiv verkar det finnas bättre förutsättningar för samarbete mellan facken.

– Här kan jag se, framförallt vad gäller de nordiska fackförbunden, att det inte finns lika stort motstånd mot EU-reglering som när det gäller reglering av löner på EU-nivå.

Men inställningen till EU varierar beroende på vilken fråga det gäller.

– För svenska fackförbund är EU-domstolen ett rött skynke när det gäller Laval, medan samma domstol kan vara räddningen när det gäller staplandet av visstidsanställningar, konstaterar Kristina Lovén Seldén.